Sverige föddes under oroliga tider med ständiga krig, mot fiender i väst, öst och syd. Hon växte och blev en stormakt, en stormakt där folket led, dödades men också frodades.
I modern tid ställde sig folket upp och sade nej till fattigdom, elände och orättvisor. Skickliga politiker, med folkets och rikets säkerhet i fokus, höll oss borta från utplåningskrigen på 1900-talet. Folkhemmet växte fram, och därmed högre standard, andrum och utveckling som kom alla till del. Alla slapp svält, kyla och krig. Alla kunde skaffa en plats att kalla hem. Vi föddes med samma möjlighet till utbildning och kraft att ta sig framåt, uppåt, eller vilken riktning man nu ville ta med sitt liv.
På 1990-talet drabbades hon av Liberalismen, denna hemska sjuka som vi ännu inte funnit bot emot. Den bröt ner henne, sakta men säkert, och utan att hennes folk verkade förstå vad som var på väg att hända. Som en groda i en långsamt uppkokad gryta med vatten. De få som kunde ställa rätt diagnos kvävdes till tystnad av en av Liberalismens värsta symptom – Girigheten. Sänkta skatter och ökad köpkraft, köpkraft till billigt krafs från Kina, höll alarmisterna på mattan ända in i det sista.
Jag vill minnas henne som den stora varma famn hon en gång var, inte som den kalla och smutsiga kommandora hon förvandlades till.
RIP Sverige. Jordfästning utan minnesstund har redan skett, utan att någon märkte det, inte ens jag.
Skippa blommorna och kondoleanserna, men tänk gärna på era barn och barnbarn, och alla som kommer efter oss.