Jag hade inte varit där sedan det blev omgjort för besökare till banken. Jag kommer upp till ett stort öppet rum med fyra ståbord med personal som tar emot i ett obegripligt kösystem. Vissa nummer kom snabbt till sina bord, andra, som jag fick vänta mycket länge. Det fanns ingenstans att hänga av sig tjocka vinterkläder och jag började även svettas inför situationen att stå mitt bland alla okända människor och berätta mitt mycket känsliga och svåra ärende. 

När jag kom på tur, frågade jag om det fanns någon mer avskild plats att få sitt ärende behandlat, men nej, det var enda platsen och det blev naturligtvis en mardröm att stå där när tårarna rinner och det ena pappret efter det andra skulle hanteras. 

Hur tänker de människor som planerar en sådan miljö? Tog pengarna slut när avskilda mötesplatser skulle göras och när rockhängare skulle beställas? Eller är de som planerar dessa miljöer bara helt utan insikt i människors känslor och behov? Tilläggas kan, att det inte gick att få någon kontakt med banken inför detta, då jag inte hade personlig inloggning. 

Jag vill inte få ett svar av någon medietränad person med någon inövad fras, utan bara be er att tänka efter. Bakom alla siffror och pengar finns det riktiga människor som gärna vill bli behandlade som just riktiga människor.