När jag började som jägare för cirka 70 år sedan användes stödutfodring endast vid vintrar med extrema snödjup, när det var svårt för viltet att nå ner till bärris och örter. I dag tycks utfodring ske oavsett kyla och snödjup som en allmänt förekommande rutin. Utfodring används numera som en jaktmetod för att locka fram viltet till åtlar där jägaren bekvämt från jakttorn kan fälla åtråvärt villebråd. Detta anser jag vara en kontraproduktiv form av jaktvård. Vi får viltstammar som vänjer sig vid att söka föda på utfodringsplatser i stället för ute i naturen. 

När det gäller hjortdjur får vi stora stammar med små individer eftersom det inte sker någon utslagning av klena djur vintertid. Älgstammen minskar när de mindre hjortdjuren sommartid äter undan örter och gräs innan de når lämplig "äthöjd". Utläggning av slaktprodukter för inmatning av vildsvin medför också att vargar och lodjur söker sig till sådana matplatser, vilket ger rovdjur som vänjer sig vid att människor och matställen hör ihop och blir mera närgångna vid hagar och hus.