Utöver barnaårens båtliv har jag under cirka 65 år av mitt 80-åriga liv haft kontakt med båt- och skärgårdsliv. De senaste 20 åren som mer eller mindre fast boende i skärgården. Jag har seglat, har motorbåt från vilken jag bland annat nätfiskar, har dykt och paddlat kajak. Som skärgårdsbo har jag sett en utveckling som gått från hänsyn till varandra och miljön till att det ofta är "jag" som gäller. Som brandman har jag under hela mitt yrkesverksamma liv alltför ofta upplevt hur en medmänniskas livssituation snabbt kan förändras genom en olyckshändelse.
Vattenskotrarna – ett nyttoredskap för ett fåtal, exempelvis Sjöräddningen, men leksak för flertalet – har påtagligt ökat i antal under senare år. Själv är jag livrädd för den dag det kommer en skoter i kanske ca 90 kilometer per timma där föraren har solen i ögonen och möter mig, barn eller barnbarn i kajaken. Det har varit nära mer än en gång.
För ökad säkerhet, bättre miljötänk och gemensam trivsel kan nedanstående vara några åtgärder som kan vidtas;
Max tillåten fart utanför farleder och särskilda av länsstyrelsen anvisade områden för vattenskotrar.
Väl synlig registreringsskylt som underlättar identifiering.
Förarbevis och straffskärpning med koppling till bilkörkort så att detta kan dras in, tillsammans med förarbeviset, vid konstaterad grov oaktsamhet;
Vi måste måna om varandras säkerhet, trygghet och miljön för att även i fortsättningen kunna njuta av den oerhörda tillgång havet/skärgården är för vår livskvalité.