Efter valet har Sveriges riksdag en ”mitten-konservativ” majoritet med Alliansen som största block. Tillsammans med SD har det ”borgerliga blocket” 205 mandat och ”vänsterblocket” 144 mandat. Väljarna har alltså tydligt röstat för en ny regering, en regering som bör bygga på ett par eller flera partier ur det borgerliga blocket. Så långt är resonemanget ganska enkelt.
Utmaningen är naturligtvis hur man ska se på SD och deras eventuella inflytande på en ny regerings politik. Socialdemokraterna förfasar sig nu över möjligheten att Alliansen eller ett par av de borgerliga partierna skulle kunna ta passivt eller aktivt stöd från SD för att bilda en regering i enlighet med valresultatet.
Emellertid är det ingen som på samma sätt förfasar sig över att vi den senaste mandatperioden haft en S-MP-regering som tagit aktivt stöd av ett annat ytterkantsparti med minst lika mörk bakgrund som SD. Det nuvarande Vänsterpartiet har fortfarande sina rötter i kommunismen och så sent som under 50- och 60-talen stödde partiet Sovjetunionens politiska styre och tog årligen emot ekonomiskt stöd från detta, som mest 120 000 dollar.
Under finska vinterkriget var man ensamt parti att stödja Sovjetunionen. År 1948 sympatiserade partiet med och stödde den så kallade Pragkuppen då kommunistpartiet i Tjeckoslovakien tog makten. I detta sammanhang sa partiets företrädare i Sveriges riksdag att ”demokrati som styrelseskick inte har något egenvärde”.
Vänsterpartiet med sina rötter i den kommunistiska ideologin vill, enligt partiprogrammet, till exempel att den privata äganderätten avskaffas eller starkt begränsas, att den offentliga sektorn ska växa ohämmat och ta över verksamheter som förstatligas, skatterna ska höjas än mer med mera. En politik som medför att befolkningen blir mer och mer beroende av ”den goda staten” med en alltmer beskuren rätt för individen att förfoga över egna tillgångar och utvecklas efter egen vilja.
Partiprogrammet beskriver ett perspektiv för landets utveckling som endast stöds av cirka 8 procent av väljarna. Ett sådant ytterkantsparti har under senaste mandatperioden haft inflytande över och förhandlat med S-MP-regeringen. Att Löfven mot den bakgrunden förfasar sig över att Alliansen eventuellt skulle ta passivt eller aktivt stöd från SD i ett par eller några politikområden är hyckleri.
Skulle det, jämfört med S och MP:s aktiva stöd från V, vara så förfärande om en borgerlig regering, helst en alliansregering, samtalade med och tog stöd från SD, med 17 procent av väljarstödet, för att kunna bilda en regering som svarar mot valresultatet?
Jörgen F. Ericsson