Med häpnad läste jag moderatpolitikern Annika Krutzéns insändare i Corren den 9 mars.
I insändaren vädras föreställningar om teoretiskt ideala marknader. Problemet är att det inte fungerar i praktiken, det har många beslutsfattare i Sverige och utomlands erfarit. Men så inte i Linköping. Där fortsätter det borgerliga styret att förorda upphandlingar trots att anhöriga till barn och ungdomar protesterar mot att barnen ska lämnas ut på marknaden.
Krutzén hävdar att upphandlingar inom omsorgen ”bidrar till en ökad valfrihet”. För vem? Valfriheten gäller företagen. De kan välja att lägga anbud, och de kan lämna marknaden om det inte fungerar som de vill. Det är alltså näringsfriheten Krutzén prioriterar!
Vad omsorgstagare önskar är kontinuitet, tid och delaktighet. Det visar både den svenska och internationella forskningen. Kontinuitet innebär att få möta samma individer för att få omsorg, tid att få den i lugn och ro, och att få bestämma när och hur. Att välja utförare kommer långt ner på omsorgstagarens prioriteringslista.
Byte efter upphandling innebär alltid att kontinuiteten bryts på något eller flera sätt. Ny personal, nya chefer, nya rutiner, och så vidare. Om det så visar sig, som Krutzén skriver, att det inte blir någon ny utförare på det aktuella boendet, har upphandlingen ändå orsakat oro hos dem som behöver omsorgen.
Kriterierna för att vinna upphandlingar gör också att omsorgen riskerar att utföras på kortare tid. Då blir det ofta pris – inte kvalitet som är viktigast. Linköpings kommun brukar berömma sig av att ha lägre kostnader per individ för äldreomsorgen än jämförbara kommuner. Det borde man snarare skämmas för. Detsamma gäller att bjuda ut sina mest behövande medborgare på en marknad för hugade utförare att lägga anbud på.
Det är oetiskt – sluta upphandla vård och omsorg! Vård och omsorg är vårt gemensamma ansvar – en del av infrastrukturen. Det ska det offentliga sköta, bara då kan de som behöver omsorgen få lugn och ro.
Elisabeth Sundin