Med hÀpnad lÀste jag moderatpolitikern Annika Krutzéns insÀndare i Corren den 9 mars.
I insÀndaren vÀdras förestÀllningar om teoretiskt ideala marknader. Problemet Àr att det inte fungerar i praktiken, det har mÄnga beslutsfattare i Sverige och utomlands erfarit. Men sÄ inte i Linköping. DÀr fortsÀtter det borgerliga styret att förorda upphandlingar trots att anhöriga till barn och ungdomar protesterar mot att barnen ska lÀmnas ut pÄ marknaden.
KrutzĂ©n hĂ€vdar att upphandlingar inom omsorgen âbidrar till en ökad valfrihetâ. För vem? Valfriheten gĂ€ller företagen. De kan vĂ€lja att lĂ€gga anbud, och de kan lĂ€mna marknaden om det inte fungerar som de vill. Det Ă€r alltsĂ„ nĂ€ringsfriheten KrutzĂ©n prioriterar!
Vad omsorgstagare önskar Àr kontinuitet, tid och delaktighet. Det visar bÄde den svenska och internationella forskningen. Kontinuitet innebÀr att fÄ möta samma individer för att fÄ omsorg, tid att fÄ den i lugn och ro, och att fÄ bestÀmma nÀr och hur. Att vÀlja utförare kommer lÄngt ner pÄ omsorgstagarens prioriteringslista.
Byte efter upphandling innebÀr alltid att kontinuiteten bryts pÄ nÄgot eller flera sÀtt. Ny personal, nya chefer, nya rutiner, och sÄ vidare. Om det sÄ visar sig, som Krutzén skriver, att det inte blir nÄgon ny utförare pÄ det aktuella boendet, har upphandlingen ÀndÄ orsakat oro hos dem som behöver omsorgen.
Kriterierna för att vinna upphandlingar gör ocksĂ„ att omsorgen riskerar att utföras pĂ„ kortare tid. DĂ„ blir det ofta pris â inte kvalitet som Ă€r viktigast. Linköpings kommun brukar berömma sig av att ha lĂ€gre kostnader per individ för Ă€ldreomsorgen Ă€n jĂ€mförbara kommuner. Det borde man snarare skĂ€mmas för. Detsamma gĂ€ller att bjuda ut sina mest behövande medborgare pĂ„ en marknad för hugade utförare att lĂ€gga anbud pĂ„.
Det Ă€r oetiskt â sluta upphandla vĂ„rd och omsorg! VĂ„rd och omsorg Ă€r vĂ„rt gemensamma ansvar â en del av infrastrukturen. Det ska det offentliga sköta, bara dĂ„ kan de som behöver omsorgen fĂ„ lugn och ro.
Elisabeth Sundin