Jag ser hur mina kamrater sliter. Jag ser hur ofta de ombeds att jobba dubbelpass – att vara alerta och till de äldres och sjukes tjänst mellan kl 07 på morgonen och ända till 21.30 på kvällen. Det är orimligt. Jag ser hur ofta de kommer in och tar extrapass, eller beordras att göra det. De som redan jobbar heltid och varannan helg. Jag ser hur de stannar övertid för att lösa en kaotisk bemanningssituation och sätter sina egna behov åt sidan. Jag ser hur de biter ihop och gör det för att de är lojala och inte vill lämna vare sig patienter eller kollegor i sticket. Jag ser kompetens och vilja, jag ser ambitioner och noggrannhet trots press.
Jag hör hur verksamheten skriker efter ett par händer till, ett klappande hjärta till, ett par snabba fötter till. Jag hör jämmerropen från salarna där vi inte räcker till. Jag hör hur trötta mina kamrater är. Jag hör hur besvikna de är efter att ha fått sina scheman ändrade eller semestrar nekade. Jag hör ledsnaden och uppgivenheten.
Jag vet att människor växer då de upplever sig sedda och bekräftade. Jag vet att uppmuntran får en att prestera ännu bättre. Jag vet att frihet och självbestämmande ökar effektiviteten. Jag vet att individer behöver utmaningar som de brinner för, uppgifter att bita tag i som för verksamheten framåt. Jag vet att känslan av att bli utnyttjad och förlora sin frihet och sina framtidsplaner gör en bitter och till en sämre kollega. Jag vet att en stabil organisation med låg personalomsättning har de bästa förutsättningarna för effektiv och patientsäker, kvalitetssäkrad vård som ständigt utvecklas.
Jag vet att arbetsglädjen består i en god atmosfär med sammanhållning, stimulerande arbetsuppgifter och rimlig återhämtning efter att ha bidragit till verksamhetens många gånger utmanande vardag.
Jag känner att vi delar en gemensam värdegrund och allesammans vill göra gott för de äldre. Kliniken har utvecklats under de senaste 20 åren. Nu är det akutvård och snabbare tempo, kortare vårdtider samtidigt som vi aldrig vill förlora helhetssynen på våra äldre så vi tillsammans kan göra de klokaste valen efter deras förutsättningar.
Men jag känner en oro för framtiden. Jag sörjer varje medarbetare som slutar. Jag oroas för att vi kommer att förlora arbetsglädjen. Att vi tappar helhetssynen och viljan att göra gott för våra patienter. Jag oroas för att vi inte ska orka en enda dag till.
Det är allvar nu. Sluta nermonteringen av vården av våra sköraste äldre! Ge hög ekonomisk ersättning som kompensation för förlorade lediga dagar. Ge medarbetare luft i sina scheman. Arbeta för ett ömsesidigt givande och tagande. Så blir vi hållbara. Bara så.