Alla årstider i Linköpings lunga, den välskötta Trädgårdsföreningen, är lika vackra och njutbara. Mina dagliga promenader där ger mig stärkande livselixir.
Att Trädgårdsföreningen öppnats för cykelåkning uppskattas av många. Jag möter föräldrar som styr kosan mot den härliga lekparken med småttingar i cykelsits eller instuvade i låda på hjul efter cykeln. Där kommer pensionärer cyklande med kryckkäpp på pakethållaren. Kanske är målet en fika på Belvederen.
Många cyklister styr mot centrum för att shoppa. En del är på väg till sina arbetsplatser och genar över Trädgårdsföreningen och får del av vackra vyer och välgörande luft. Någon gång kommer en skolklass cyklande, oftast på disciplinerat led med vuxen både framför och bakom. Men visst har jag mött en och annan ung människa som har väl hög framfart. Då brukar jag tänka att de är nog på väg till sin farmor och farfar, men de unga fick bråttom, för de hade glömt tiden på grund av upptagenhet med smartphonerna.
Min generation hade också bråttom när vi var unga. Inte alla ägde en välutrustad cykel. Ofta var det språngmarsch som gällde när vi var i tidsnöd. Numera är fungerande ringklocka och ljus både fram och bak lagstadgat på fortskaffningsmedlet. Och om vi, fotgängare och cyklister som möts några korta stunder, håller reda på höger och vänster och finns på rätt sida, så ser vi de hjulburna, som förhoppningsvis håller sig på sin sida. Ta förresten hjälp av ögonkontakt, så kan det bli ett trevligt ”människors möte”. Det berikar dagen.
Nu skärper jag tonen och säger ifrån till alla gnällmånsar som vill förbjuda cykling i Trädgårdsföreningen. Ja, jag ska faktiskt i förebyggande syfte nita fast en lapp ”Klagomål undanbedes; tack på förhand”!
Farmor K