Till våra politiker:
Jag förstår inte hur man kan sova gott om nätterna med vetskapen om att inom några månader kommer man rasera hela den psykiatriska vården som har tagit tid att bygga upp.
Hur man kan blunda för konsekvenserna som det skrivs om varje dag, när professorer, läkare, sjuksköterskor och undersköterskor gör riskanalyser och skriker om vad som kommer att ske.
Visst, ni kanske kommer att titta på pengapotten och se att den ökar när varslet är ett faktum. Men jag garanterar att den siffran kommer att stiga markant igen när patienterna – utan sina viktiga kontakter – kommer söka sig till andra vårdinrättningar, när patienter inte orkar mer och inte ser någon annan utväg än att begå suicid, när deras anhöriga inte orkar stå på sina ben längre och kraschar på grund av sorg. Då finns inte vi där med våra öppna armar likt tidigare.
Vi har sedan länge prioriterat vem som ska få vård och nu kommer det att bli ännu hårdare prioriterat. Det blir otroligt svårt att fånga upp där det behövs när vi blir åtta stycken färre skötare som ser till patientens behov varje dag, fångar upp en ångestattack, ett suicidförsök, åtta färre axlar att gråta ut emot, åtta färre skötare som vill jobba med det vi gör.
Vi tappar även kuratorer som hjälper patienter med sin ekonomi, patienter som får kämpa varje dag med att bli hörda och till slut inte orkar mer. Kuratorer som hjälper till med samtal till CSN, Försäkringskassan och kommunen där de ständigt får fajtas för sin sak.
Ni gör er av med psykologer och ett helt traumateam som är så viktigt för våra patienter som blivit utsatta för hemska trauman med komplex PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), som drömmer mardrömmar varje natt och har på grund av det utvecklat en rad olika diagnoser som de också behöver redas ut i.
Ni tänker att ätstörningsenheten ska minska med 30 procent och fortfarande bedrivas i någon mindre utsträckning när en ätstörning blir allt vanligare och sjunker allt lägre i åldrarna. Ni vet väl om att en ätstörning har den högsta dödligheten av alla psykiatriska sjukdomar, där 20 procent dör till följd ut av en! Hur tänker ni att den siffran ska minska om vården försvinner?
Sedan har vi mellanvården, älskade mellanvården. Den väljer ni att helt plocka bort för att ja, vad då?
Våra patienter är i ett stort behov av någon form av uppbackning efter ett slutenvårdstillfälle! Tänk att du kommer in till psykiatriska kliniken efter ett suicidförsök där grunden är ensamhetsproblematik, ingen familj, stora skulder som aldrig tar slut, och ingen form av sysselsättning på grund av utbrändhet, diverse diagnoser som minskar arbetsförmågan, men allt du vill är att komma på fötter och ha ett någorlunda fungerande liv.
Först hjälper slutenvården och mina fantastiska kollegor dig att landa, våra läkare bedömer och sätter in eventuella läkemedel ”om det behövs”, vi skötare skapar allians och upprättar krisplaner för att hitta sårbarhetsfaktorer och färdigheter till dessa. Vi analyserar, observerar och det viktigaste av allt, vi lyssnar!
Under vårdtiden kopplar vi på en kurator som hjälper till att nysta i knutarna kring patientens livssituation och hittar lösningar tillsammans med patienten, gör upp en plan för att ta itu med det som blev för mycket. När patienten sedan går hem kopplar vi på mellanvården i vissa fall där patienter får hjälp att komma ut i aktivitet och känna samhörighet, där aktivering och sysselsättning är i fokus.
Tänk er då om allt detta tas bort, var ska våra patienter vända sig? Tror ni att det automatiskt vänder och att våra patienter helt plötsligt blir friska och inte behöver samma vård längre? Eller att den psykiska ohälsan helt försvinner i vårat samhälle?
Varför trasar ni sönder hela psykiatrivården när den behöver byggas på? Varför varslas personal när vi i stället behöver anställa personal?
Vakna upp och tänk om!