Svar på "Viktigt engagemang för den egna skogen", 8/8.
Magnus Ek (C), Staffan Danielsson (C) och Lars Vikinge (C) vill inte tänka bort det offentliga Sveriges betydelse för att skapa levande skogar, vilket gläder oss, men vi avvisar bestämt att vi hyser ”misstro och misstänksamhet mot alla de privata skogsägare ...”. Vi tror naturligtvis på enskilda människors goda vilja. Men när vi ser av helhetsbilden att arealen skog med bibehållen biologisk mångfald minskar dramatiskt för varje år, och antalet utrotninghotade arter ökar, anser vi att utvecklingen måste ändras, såsom vi föreslog i Corren 2018-08-01,
Det är helt orimligt att alla skogsägare ska känna till alla skogens arter och ekologiska samband, och känna till EU:s art- och habitatdirektiv, eller har en samlad bild av hur situationen är i landskapet. Istället för att se det som ett hot, borde tanken på hjälp vara välkommen.
Exempel på andra områden där samhället har tagit medansvar är trafik, sjukvård, livsmedelshygien och många andra områden där det visat sig att det inte alltid räcker med tro på individens godhet och förmåga. Ibland sker saker som påvisar betydelsen av utbildning, lagar, tillsynsmyndigheter och även allmänhetens insyn och yttranderätt.
När det gäller naturhänsyn i skogsbruk handlar det också i många fall om kostnader för markägaren, kostnader som vi anser i många fall bör delas med samhället, oss alla. Även om vår syn på alla individers förmåga att vara perfekta planetskötare skiljer oss åt, så tror jag att vi kan sträva efter gemensamma mål inom skogspolitiken, så som att göra det lätt att göra rätt och att öka de ekonomiska incitamenten för ett hållbart skogsbruk.
Rebecka Le Moine
riksdagskandidat för Miljöpartiet
Göran Toss
ordförande för Naturskyddsföreningen i Östergötland