När man läser uttalanden från Mia Kjellander, länsstyrelsen och från Sofie Hellman, Östergötlands ornitologiska förening så undrar man om vi lever i samma verklighet.

Det är inte bara i Roxen vi har ett stort skarvproblem. Det finns till exempel i Järnlunden med flera sjöar. I Järnlunden räknades vid flera tillfällen antalet skarvar som häckar vid Eda till cirka 3 000. Bosättningar var på tre mycket små öar som nu inte räcker till utan fåglarna har etablerat sig på fastlandet.

Alla verkar vara överens om att skarvarna sätter i sig cirka 0,5 kg fisk varje dag. Det betyder att skarvarna vid Eda äter cirka 1,5 ton om dagen. 

I debatten hörs ofta från skarvvännerna att fritidsfiskarna tar upp mer än skarvarna. I Järnlunden kan man då och då se två till fyra fiskare ute på sjön, de tar till sin egen besvikelse endast några fiskar var. Utöver den hårda åtgången på fisken så sprider skarvarna en hemsk lukt och förorenar vattnet. 

Man måste väl ändå kunna betrakta skarven som en invasiv art, som egentligen hör hemma i Asien. Dessutom är den att betrakta som en havsfågel, inte en insjöfågel. Jag har dessutom kunnat konstatera att antalet övriga fågelarter i sjön är starkt undanträngda. Exempel på det är lom och andfåglar.

Det är helt ofattbart att skarven ska få föröka sig i takt och antal som är fullkomligt orimligt. Den amerikanska signalkräftan har man från myndighetshåll förklarat krig emot, just därför att det är en invasiv art. Man måste ändå undra varför det är så olika syn på olika arter.

Kan Gävle och Stockholm ta beslut om en halvering så borde Östergötland kunna göra detsamma. Man kanske ska höra med EU om hur relevant skyddet av skarvarna egentligen är.

Göran Nord