I Norden finns en unik språkförståelse över gränserna. Men den blir allt sämre och inte sällan övergår nordbor numera till engelska när de ska tala med någon från ett grannland.
Svenskar, norrmän och danskar kan förstå varandra med litet ansträngning, medan de i allmänhet inte förstår isländska och färöiska. I Finland har en del av befolkningen svenska som modersmål och svenskundervisning är obligatorisk även för övriga. På Island, Färöarna och Grönland kan många tala vad som brukar kallas skandinaviska, som för de flesta är ett slags danska som uttalas mer som det skrivs och därmed blir tydligt och begripligt för övriga nordbor. Det kanske största hindret för nordisk språkförståelse är att danskarnas uttal fjärmat sig från norrmännens och svenskarnas, trots att skriven danska är mycket lik norska och inte helt olik svenska.
Vissa språkvetare anser att svenska, norska och danska är ett gemensamt språk med de tre som dialektgrupper. Detta språk brukar också kallas skandinaviska eller fastlandsnordiska. Att i stället betrakta dem som tre olika språk följer av den politiska uppdelningen i stater, inom vilka särskilda skriftspråk tagit form och bidragit till språklig uniformering inom nationsgränserna. Norskan har två skriftspråk eller så kallade målformer: bokmål, som utgått från det danska skriftspråket, och nynorsk, som konstruerats utifrån de norska dialekterna.
Fornnordiska var gemensamt språk i Norden in på medeltiden. I och med Kalmarunionens upplösning, som innebar en uppdelning på en dansk och en svensk maktsfär, och den i tiden sammanfallande reformationen befästes två skriftspråk i Norden – danska och svenska – genom två olika bibelöversättningar.
Kunde norrmännen genom språkhistorisk rekonstruktion bygga det egna skriftspråket nynorsk, skulle det vara möjligt att återskapa en nordisk språkgemenskap i form av ett nynordiskt språk talat och skrivet i hela Norden. Det skulle inte innebära en återgång till fornnordiskan utan i stället att bygga på det som är gemensamt i nutida danska, norska och svenska. En stor del av ordförrådet är givet. När det ges utrymme för olika alternativ finns skäl att söka vägledning i språkhistorien och gärna anknyta till isländska och färöiska, om möjligt även till tyska, nederländska och engelska.
Enkelhet och konsekvens bör prägla nynordiskan. Ljud som inte finns i alla de tre nordiska språken faller bort, såsom läspljud och det bakre svenska "7-ljudet". Dansk-norska æ och ø får överges till förmån för de mer utbredda svensk-finsk-tyska ä och ö. Med engelskan, men även de nordiska språken själva, som förebild ges nynordiskan en så enkel grammatik som möjligt: ett genus, en bestämd form (en artikel liknande "the" och ingen ändelse), inga personböjda verbformer, ett enda konsekvent mönster för verbens tempusformer, en enda pluralform, ingen böjning av adjektiv efter genus, numerus och bestämd form.
Nordens regeringar bör snarast ge språkvetare i uppdrag att börja utarbeta det gemensamma språket nynordiska.