Samtidigt som kommunpolitikerna berömmer sig själva för målsättningen att ”Linköping ska bli en av Sveriges grönaste städer” (12/4) lägger man fram en översiktsplan där den tätortsnära skogen ska bebyggas och man ska förtäta alla små gröna ”öar” i befintlig miljö för att bygga nya bostäder.
Det går förstås inte ihop att både vilja äta kakan och samtidigt tro att man har den kvar. Sanningen är att i Linköpings kommun minskar den allmän grönytan per person stadigt från ett dåligt utgångsläge: SCB visar i sin jämförelse av tätorter att Linköpings invånare endast har 160 kvadratmeter grönyta per person, jämfört med genomsnittet i landet på 287 m2/person. Endast 15 tätorter (> 10 000 inv) har mindre tillgång till tätortsnära skog och grönytor.
I förslag till fördjupad översiktsplan för Malmslätt framgår att man planerar att bebygga både tätortsnära skog och de grönytor som finns i centrala Malmslätt. Vi behöver värna den tätortsnära skogen och våra grönytor av flera skäl:
- För att möta klimatförändringarna och skapa ett hållbart samhälle till kommande generationer behövs sammanhängande tätortsnära skog och grönytor, inte fler hårdgjorda ytor.
Genom att värna våra grönytor, träd och tätortsnära skogar skapar vi förutsättningar för hållbar utveckling genom att träden absorberar betydande mängder koldioxid, härbärgerar vatten och skyddar mot extrem värme och vindar.
- Människor mår bra av att ha tillgång till grönområden och aktuell forskning visar att vistelse i grön miljö har positiv inverkan på folkhälsan. I synnerhet har vistelse i skog och grönområden gynnsam inverkan på psykisk hälsa och stimulerar till fysisk aktivitet.
Ett aktuellt exempel är hur den tätortsnära skogen och grönytor fått stor betydelse för rekreation under den pandemin.
Idag tycks värdet av grönytor oreflekterat definieras utifrån möjlig exploatering och ekonomiska intressen och det är tydligt att det saknas en grönstrukturplan för Linköpings kommun.
Att kontinuerligt bebygga våra grönytor i staden är förödande och ”många bäckar små” ger en stad med många hårda ytor utan sammanhängande naturområden.
Att oreflekterat se ökat antal invånare som en framgångsfaktor innebär att de få grönytor som lämnas kvar kommer att utsättas för tilltagande slitage och belastning genom ökad befolkning vilket ger sämre förutsättningar för motion och rekreation. Ska Linköping vara en attraktiv stad även för kommande generationer?