Plan A. Plan B. Till och med plan C. 

Jag är sjuksköterska och ligger inte i riskzonen för varslet. Men min fru är undersköterska, som enligt er kan benämnas som "övrig vårdpersonal". Att vara anställd inom regionen, kan även anses att vi är anställda FÖR regionen – inte på en bestämd plats inom regionen. Så enligt människor som aldrig jobbat på golvet och till exempel aldrig hållit den där patienten i handen, så kan man flytta runt oss hit och dit. Enkel matte tydligen, att bara placera oss där de anser att vi bör vara. 

Tidsperspektivet är inte heller en prioritet. Först skulle alla som väntat på beslutet sedan i februari få besked i maj, sedan juni och nu – september. Ska de vara tacksamma att de nu kan njuta av en semester ovetandes i stället för att få beslutet innan?

Så plan A – hoppas på att få stanna i regionen trots hur man blir behandlad. Plan B – säga upp sig och byta till en regionen där man är önskad och behövd. Plan C – slänga sitt SITHS-kort dag 1 och aldrig komma tillbaka. 

Som vårdpersonal får man ofta höra att vi inte ska klaga med mera. Vi har ju valt vårt yrke. Men det gör ännu mer att jag står bakom mina kollegor som drabbas av varslet. För alla förtjänar att respekteras fullt ut – oavsett titel man bär, alla som bidrar inom sjukvården. Och må ni aldrig kalla våra undersköterskor för "övrig vårdpersonal" igen, de är lika viktiga på golvet som alla andra!