Visst gör det ont när knoppar brister. Så skriver Karin Boye i sin dikt.

För sjuksköterskor brister det varje gång vi inte får gå hem i tid eller inte räcker till i vårt dagliga arbete. Sjuksköterskor har tröttnat på att ha ont.

Det finns ingen som säger att nu har du gjort tillräckligt idag. Du kan gå hem och vara nöjd med det du utfört. Det är mer: kan du ta den här extra patienten, det är bara att titta på såret eller ta den kontrollen. Kan du ta det passet då din kollega är sjuk.

Sjuksköterskan gör det hela tiden av lojalitet mot kollega och patient även om orken tar slut, hungern kommer och det bästa som finns just nu är att gå på toaletten.

Vi har höga krav på oss. När vi sitter i telefonrådgivning så ska vi på 8 minuter ta emot personuppgifter, lyssna på patienten, bedöma om det har något med patientens sjukhistoria att göra, bedöma om och när patienten behöver vård och vem som ska utföra den och hitta en tid att boka på. Ofta är tidböckerna fulla så det blir att ge en tid som egentligen inte finns men vården är van att göra det lilla extra. För en sjuksköterska oavsett erfarenhet så tar det månader upp till ett år innan det går att få ett flyt i samtalen.

Samtalen kan vara allt från att ge råd till ”jag vill ha en läkartid” eller ”jag vill lämna prover”, till ”jag är trött på att leva”. Oavsett samtal så ska det klaras av på 8 minuter. Sjuksköterskan ska dokumentera och ladda om för nästa samtal med professionellt och vänligt bemötande.

Patient kommer för att få hälsoproblem bedömda som kunde lösas med egenvård. Men hemma har de ingen som kan ge dessa råd så då får vårdcentralen ge råden. Det är också hela tiden bråttom. Jag måste vara frisk nu!

Vi är inte bara sjuksköterskor, vi är även problemlösare och arbetsledare för vi kommer hela tiden med förslag på hur saker ska lösas när det saknas kollega eller det kommer något extra. Bokar in patienter på tider som inte finns. Det för att vi inte kan säga nej eller be rätt person prioritera vårdbehovet. Vi är så ivriga att lösa problem som vi inte äger. Vi gör det för att vården ska rulla på så smidigt som det bara går. Vi har hela tiden en ”over-strech-mentalitet”.

Den enda gräns som vi har att förhålla oss till är arbetstiden för att veta om vi gjort tillräckligt för dagen. Det som hela tiden förhandlas bort genom argumentet att det saknas en sjuksköterska är när arbetspasset ska ta slut.

Priset som sjuksköterskan betalar är högt, för han eller hon betalar med sin hälsa, fysiska, psykiska och sociala hälsa.

Räcker det inte med att det brister för sjuksköterskor och de måste ut i strejk för att visa samhället hur de har det eller måste vården brisera innan det blir en tydlig förändring?

Det behövs ett nytt synsätt. Istället för att komma med krav och förbud så behövs mer. Det går att göra vården mer attraktiv så att fler vill jobba som sjuksköterska!

Börja med att ge oss goda möjligheter till återhämtning genom att minska heltidsmåttet för oss sjuksköterskor!