Jag ger beslutsfattare i EU och Sverige den största risbuske som finns för införandet av nya regler för våra scheman. Ni pratar om återhämtning och vila. Vad vet ni om vilken återhämtning vi vill ha och behöver? 

Jag vill till exempel ibland kunna jobba intensivt för att sedan vara ledig 4–5 dagar, det är återhämtning för mig, vilket nu blir en omöjlighet. 

Varenda en av mina kollegor har ont i magen just nu och är oroliga för vem som ska lösa alla sjukskrivningar och vab i höst? Vi får inget extra betalt och måste då plocka bort egna pass – vem ska jobba de passen? Och att kunna göra något kul i sista minuten ... glöm det, för det kommer inte gå att byta pass med kollega. Tack för den återhämtningen. 

Allt måste minutiöst planeras när schemat ska läggas. Och vem är ni att tala om att vi inte orkar jobba kväll och sedan dag? Jag orkar inte jobba tre dagspass med de allra sjukaste patienterna. Men nu måste jag troligtvis göra det ibland. Dessutom måste jag troligtvis jobba fler helger för att få in mina helgpass eftersom jag inte får jobba kväll-dag. Är det återhämtning? 

Eller ska jag jobba tre kvällar på raken och träffa mina barn cirka en timme om dagen då? Är det återhämtning? Vi måste dessutom förlänga nattpassen eftersom rapporten till dagsjuksköterskan kommer ta längre tid då det kommer en ny sjuksköterska varje dag. Är det patientsäkert? Vem kan svara för patienten? De nya tiderna innebär att jag, om turen är med mig, är i säng cirka 08.30. 

Det är jättelätt för er bakom skrivbord – och som aldrig behöver jobba kväll, helg eller jul – att bestämma hur andra ska jobba. Det måste gå att angripa vårdens problem på annat sätt. Kan ärligt säga att jag efter 21 år som sjuksköterska och 17 år inom intensivvården för första gången har tappat all lust till arbete – och verkligen funderar på att lämna slutenvården.