Det har på sista tiden varit diskussioner på sociala medier angående det höga trycket på sjukhuset. För en tid sedan gick sjukhuset upp i stabsläge då det var ett högt tryck på akuten med högt inflöde och inget utflöde av patienter.
Det är vår vardag – varje dag.
Jag arbetar som sjuksköterska på Universitetssjukhuset i Linköping. Varje dag ser jag patienter placeras där det i bästa fall finns sängar, i korridorer, i behandlingsrum och där det går att bedriva vård. Vi, sjuksköterskor och undersköterskor, sliter varje dag för att bibehålla respekt och integritet för våra patienter. Ofta får vi gå dubbelpass, det vill säga från tidig morgon till sen kväll eller kväll och natt. Arbetspassen är inte sällan 15–16 timmar. Patienterna ligger där det finns plats, alltså inte på sin rätta avdelning. Vi förväntas att kunna alla diagnosgrupper, alla diagnosspecifika läkemedel och alltid le.
Universitetssjukhuset är byggt för cirka 800 vårdplatser ... i dag har vi personal att hålla cirka 300 öppna. Detta på grund av att det fattas framför allt sjuksköterskor. Regionen kommer med kortsiktiga lösningar, exempelvis en mycket hög och faktiskt generös övertidsersättning, ökat OB för sjuksköterskor. Vi har haft två år med pandemi där vi gick på knäna och nu tvingas vi jobba ännu mer. Ersättning till all ära, men vår hälsa då – räknas inte den? Vi blir sjuka och trötta ... vi orkar inte le längre. Det var många år sedan jag självklart fick mina fyra veckors semester. För det är så konstigt att medborgare blir sjuka på sommaren också trots att det verkar komma som en överraskning varje år.
Det behöver lyftas, vi behöver bli hörda, skattebetalarna behöver få veta vad de inte kan förväntas att få för sina skattepengar. Fler röster från insidan behöver göra sig hörda.
Jag älskar mitt jobb men jag orkar snart inte. Jag vill bedriva en säker vård, en respektfull vård, en vård full av kunskap och glädje. Jag vill gå hem nöjd och glad. I dag är jag glad om jag hunnit träffa alla mina patienter och det är med tunga steg jag går hem ... (om jag får gå hem när mitt pass slutar).
Våga säga ifrån. Våga höja era röster. Tillsammans måste vi få det här sjunkande skeppet att flyta igen. #rösterfråninsidan