Det är uppenbart att det svenska språket är redo för en mängd förändringar. Så hör vi många "hm" och "äh" mellan ord och meningar. I norskan verkar det naturligt och naturligtvis i engelskan. I svenskan är det relativt nytt. Det är också tydligt att skillnaden mellan vart och var inte är tillräckligt bekant. "Vart är vi på väg" i "På spåret" borde vara en hänvisning, men det har inte märkts någon skillnad än efter den nya säsongen av tv-programmet.

Måttet är rågat, tycker jag, när skillnaden mellan själv och ensam inte längre är känd. Så hörde jag i ett radioprogram någon säga att man ska inte behöva dö själv. Nähej, undrar jag, vem ska göra det åt mig då?