En kompis och jag Äker varje Är till samma stÀlle och plockar blÄbÀr och lingon. I höstas möttes vi till vÄr bestörtning av ett kalhygge! Det tog oss ungefÀr en minut att inse att bÀrplockaren kunde ligga kvar i bagaget. NÄgra bÀr hÀr och var, Àr inte vÀrt besvÀret.
"Min" skog Àr en helgedom, dÀr man fÄr stimulans, och som fÄr sjÀlen att blomma. En pelarsal dÀr vinden inte kommer Ät att tysta fÄgelsÄngen. Vi strövade planlöst runt en stund, sen satte vi oss med en alldeles för tidig fika innan vi ÄtervÀnde tomhÀnta hem.
Nu Àr det inte bara Boxholms skogar, utan i stort sett alla skogsbolag, efter vad jag sett frÄn en serie som visades pÄ tv, som tömmer vÄra skogar pÄ virke. Jag som naivt invaggats i förestÀllningen att skogen tillhör oss alla, för avkoppling och rekreation, men sÄ plötsligt finns nÀstan inga gammelskogar kvar.
Jag kÀnner hjÀrtat tynger i bröstet. NÀr jag Àr i bygghandeln sÄ ÄterstÄr bara gran och fur dÀr Ärsringarna sitter sÄ glest att kvaliteten pÄ de byggprojekt jag understundom Àgnar mig Ät, har drastiskt försÀmrats. Alla de miljoner vi kammar hem pÄ virkesexporten Àr inga framgÄngsbevis, utan nedslÄende exempel pÄ dödssynden girighet. Vi behövde ingen Bolsonaro för att förvÀrra utslÀppen av koldioxid, men hans existens fick oss att sÀnka blicken för det som Àger rum i fÀderneslandet. VÄr mÄlsÀttning Àr nu givetvis att hitta nya bÀrmarker, men nÀsta gÄng kanske vi har statliga Sveaskog i hÀlarna.