En kompis och jag åker varje år till samma ställe och plockar blåbär och lingon. I höstas möttes vi till vår bestörtning av ett kalhygge! Det tog oss ungefär en minut att inse att bärplockaren kunde ligga kvar i bagaget. Några bär här och var, är inte värt besväret. 

"Min" skog är en helgedom, där man får stimulans, och som får själen att blomma. En pelarsal där vinden inte kommer åt att tysta fågelsången. Vi strövade planlöst runt en stund, sen satte vi oss med en alldeles för tidig fika innan vi återvände tomhänta hem. 

Nu är det inte bara Boxholms skogar, utan i stort sett alla skogsbolag, efter vad jag sett från en serie som visades på tv, som tömmer våra skogar på virke. Jag som naivt invaggats i föreställningen att skogen tillhör oss alla, för avkoppling och rekreation, men så plötsligt finns nästan inga gammelskogar kvar. 

Jag känner hjärtat tynger i bröstet. När jag är i bygghandeln så återstår bara gran och fur där årsringarna sitter så glest att kvaliteten på de byggprojekt jag understundom ägnar mig åt, har drastiskt försämrats. Alla de miljoner vi kammar hem på virkesexporten är inga framgångsbevis, utan nedslående exempel på dödssynden girighet. Vi behövde ingen Bolsonaro för att förvärra utsläppen av koldioxid, men hans existens fick oss att sänka blicken för det som äger rum i fäderneslandet. Vår målsättning är nu givetvis att hitta nya bärmarker, men nästa gång kanske vi har statliga Sveaskog i hälarna.