Man kan inte välja var man ska födas eller vilka förutsättningar man får. Många av våra elever har inte valt att vuxna på olika håll i världen ska bestämma över dem och fatta beslut som ofta varit på barnens bekostnad.
Många av våra elever var bara en siffra i statistiken i sina hemländer, en siffra som presenterades för oss på nyheterna vi såg från våra sköna soffor i trygga Sverige. Nu när vi har valt att välkomna dem och deras familjer hit, har vi en skyldighet att hjälpa dem så att de i framtiden själva ska kunna bidra till samhället.
För ett tag sedan läste jag några kloka tankar om dagens situation i Sverige i en tidning. En professor i pedagogik, Sven Persson, och generalsekreteraren i Bris, Magnus Jägerskog, sade att skolan är av största betydelse för socioekonomiskt svaga grupper.
Det är alltså i de områden med störst socioekonomiska utmaningar som det borde finnas resurser och förutsättningar för skolan att spela en extra viktig roll. Nyinvandrade barn, barn i hushåll med låg ekonomisk standard och barn till lågutbildade föräldrar, deltar i skolan i lägre utsträckning än andra grupper. Samtidigt är det för dessa barn som en skola av hög kvalitet betyder allra mest.
Nästa år blir FN:s barnkonvention lag i Sverige. Att stärka skolans förutsättningar att verka socialt utjämnande borde vara centralt för en politik som stärker barns rättigheter.
Som jag skrev i själva början kommer nedskärningarna på Skäggetorpsskolan att leda till vinst i en kortsiktig strid, men förlust i själva kriget.
Med andra ord, det ni sparar på skolan idag, förlorar ni längre fram då våra elever kan vara en del av en tråkig statistik över kriminalitet. Skolan är en av de viktigaste skyddsfaktorerna för att inte hamna snett i livet, det vet vi.
Så frågan är, väljer ni att se människorna bakom statistiken och därmed vinna kriget eller väljer ni att vinna striden just nu och betala vad den vinsten kommer att kosta i framtiden?
Amir Omerovic, anställd på Skäggetorpsskolan