Insändare: Samtal med januari på farstutrappan

Vi satt på farstutrappan och tittade ut, Januari och jag. Det var kallt och disigt, sikten var dålig. Januari var så ren och blank i huden, doftade gott och vi satt bara där tillsammans och funderade. 
– Ser du, det verkar ligga några fyrverkeripjäser från i går på gräsmattan. Jag får ta och plocka upp dem, sa jag.
– Ja, det gör vi sen. Tack för den fina födelsedagsfesten, svarade Januari.
– Varsågod. Det var trevligt som vanligt, men kallt. Och nu framöver blir det lugnare, jag har inte råd med mer utsvävningar.
– Det är helt okej. Allt är som det ska vara.
Januari grävde i jackfickan efter något, och räckte mig ett paket.
– Här, sa hen. En gåva från mig. 
Jag öppnade paketet och fann en fin anteckningsbok. 
– Tack, det var snällt. Vad ska jag skriva i den, tycker du?
– Det bestämmer du själv. Men den är full av tomma blad som kan rymma tacksamhet och ljuspunkter. 
– Hm, kanske det. Jag kan behöva tänka så nu när plånboken är mager och alla de tunga oxveckorna ligger framför oss. Du har alltid så fräscha nya idéer.
– Tack för det. Det ligger nog i min natur, eftersom jag kommer först av alla. 
– Ska jag skriva ner några löften, tycker du?
– Det är många som gör det, skrattade Januari, men eftersom sikten framåt är så dålig som du ser, så är det ju svårt att hålla dem sen. Vad som helst kan hända. 
– Jo, jag vet. 
– Men du får betrakta saker på närmare håll. Och räkna minuterna på ljusets återkomst.
Januari blåste sin kalla andedräkt mot min kind. Sedan reste hen sig, gick fram till fönstret och andades tungt mot rutan. De vackraste frostrosor jag sett spred sig över fönstret.