Det folkliga förankrade motståndet mot rysk aggression har sina djupa rötter i Majdanrörelsen, där i princip hela samhället möttes och under dramatiska dagar skapade starka band mellan individer, helt utanför traditionell politisk kontroll. Jag har i efterhand på ett djupare sätt förstått Putins panik inför fenomenet samt beslutet att gå till ”hybridoffensiv”, på Krim och sedan i östra Ukraina.

Här ligger för övrigt en grov ironi inbäddad. Efter att ha studerat olika scenarier relaterade till sovjetisk/rysk aggression sedan 1990 vågar jag hävda att en av de absolut viktigaste inspirationskällorna till den ryska hybridtaktiken har varit händelserna i Baltikum runt 1990, i synnerhet det man kan kalla ”Litauens Majdan”, Vilnius i januari 1991. Den baltiska taktiken – besättande av centrala byggnader, med omgivande ”skikt” av civila ”försvarare”, uppsättande av ”lokalmilis”, mm – har av allt att döma noga studerats och imiterats i ryskt taktiskt tänkande.

Den ryska bedömningen är uppenbart att denna taktik skulle fungera. En försvagad krigsmakt, en korrumperad politisk elit och en ”feodal” samhällsstruktur med påverkbara oligarker gör att denna bedömning tämligen rimlig. Dock har man inte räknat med att en stor del av civilsamhället blixtsnabbt kommer transformera sig till (para) militära enheter som ofta till ett högt pris kommer att kämpa. I dagsläget är i princip alla frikårer inkorporerade i antingen armén eller det så kallade nationalgardet (under inrikesministeriet). Underhållsansvaret har till stor del tagits över av myndigheterna, om än med något tvivelaktig effektivitet.