Det är nu samstämmigt i forskarvärlden, att vi går mot en klimatkatastrof. Denna kan lindras, om det görs en global ansträngning av stora mått, men den kan inte avvärjas. Vi, människorna i alla länder, har tydligt sett hotet, men hittills endast vidtagit kosmetiska åtgärder. Det som gjorts är bra, men är alldeles otillräckligt.
Vi har åstadkommit en höjning av luftens koldioxidhalt så mycket, att vi kan se en global temperaturhöjning. Inlandsisarna smälter, havsytan stiger, havsströmmarna påverkas, delar av jorden får stora regnmängder och översvämningar och andra delar drabbas av svår torka. Stormar blir starkare och vanligare, uttorkade skogar brinner över stora områden, permafrosten i arktiska trakter tinar bort, varvid metan frigöres och förvärrar situationen. Torkan påverkar livsmedelsproduktionen kraftigt. Att havet kan stiga 2–5 meter de närmaste 20 åren kommer att drabba såväl ett antal lågt belägna landområden som ett stort antal av världens hamnstäder.
Vad krävs då av oss i Sverige i nuläget? Här har vi kommit in i en fas, där vi visar världen, att det går att satsa på miljövård, utan att ekonomin skadas. Snarare ser man, både här och i andra i-länder, att situationen ger en chans för industrin att utvecklas ekonomiskt på grund av situationen.
Vad är det då som väntar oss de närmaste två årtiondena? Jo, en del av det ovan beskrivna eländet kommer att drabba oss. Men vi kommer att totalt ställa om till självkörade el-bilar, dessa kallar vi på via mobilerna till vår dörr, vi knappar in en destination och åker bekvämt dit. Privatägda personbilar behövs då knappast. Vi måste avstå från en stor del av den nuvarande onödiga konsumtionen, vilket kommer att medföra att lastbilar behövs i mindre omfattning. De som ändå behövs kommer att bli eldrivna.
El kommer i stor utsträckning att produceras i biomassadrivna el-verk. Därvid frigöres då stora mängder koldioxid, som kommer att omvandlas till flytande eller fast fas och tryckas ner i djupt liggande berglager. Nordsjön har sådan platser, som kan vara lämpliga för detta. Eftersom biomassan bildats genom att koldioxid i fotosyntesen tagits från luften, är detta en chans att ta bort i stället för att spruta ut detta ämne i atmosfären.
Allt detta kommer att kräva en omfattande förändring av såväl det industriella systemet, som av människors livsstil. Är våra politiker beredda att snarast och kraftigt påbörja denna stora förändring, eller är det så att vi, politiker och medborgare vägrar att rösta bort vår nuvarande invanda bekvämlighet? Att vi alltså inte bryr oss om våra barns och barnbarns nära framtid?
Denna framtid kan då mycket möjligt komma att likna den situation, som vi har i Jemen idag.
Après nous le déluge? (Efter oss syndafloden?)
Ingvar Wäreborn
biolog och kemist, 88 år