Det tar 40 år för 65 undersköterskor med en månadslön på 35 000 att tjäna 1,7 miljarder. Det är samma summa som regionens underskott, som i allt väsentligt orsakats av en extremt dålig hantering av både verksamhet och skattemedel.
En undersköterska med 35 000 i månadslön kostar arbetsgivaren 56 000 i månaden, och 672 000 per år. Om 900 varslade undersköterskor blir uppsagda sparar regionen 604 800 000 kronor. Fortfarande saknas drygt en miljard.
Det sägs att vi är för många som jobbar och ändå har stora problem att leverera tillgänglig vård till dem som behöver.
Vi var också bättre som vårdgivare när vi var färre, sägs det. Fler fick vård och de fick också bättre vård.
En del säger att orsaken är ett allvarligt systemfel. Kanske lite som en fabrik där löpande bandet plötsligt går åt fel håll och montörerna därför inte lyckas montera ihop några riktigt bra bilar eftersom delarna kommer i fel ordning. De kämpar på, givetvis. De har ett jobb att sköta så de får väl skruva så gott det går. Tills det förstås inte går längre.
Tills någon upptäcker felet och ropar: Usch, så dåliga bilar! Det var bättre förr när ni inte var så många vid bandet. Då skruvade ni minsann ihop bilar som ni skulle. Då blev det fina bilar, många bilar, nöjda kunder och plaketter och diplom att sätta upp i entrén.
Jag läser rekommendationerna för hur man ska ge någon besked om uppsägning. Det är viktigt att poängtera att medarbetaren har varit viktig och gjort ett bra arbete. Så ska man förstås beklaga, säga att det är väldigt tråkigt det här. Validera tråkigheten.
Alla som berörs i det här varslet vet redan att de är viktiga och gör nytta. Men de vet framför allt att det inte är de som har gjort bort sig. De kan montera superfina bilar om förutsättningarna är rätt. De gjorde sitt jobb medan andra ändrade riktning på bandet. Därför ska kanske arbetsgivaren bara be de uppsagda om ursäkt, och lägga till en förhoppning om att det bara är tillfälligt man sabbar deras liv.
När man pratar högt om det oundvikliga i att kapa kostnader för personal borde det pratas ännu högre om dubbelkostnaden när vårdens medarbetare kontinuerligt blir vårdens patienter.
Eller som Försäkringskassan skriver i rapporten "Psykisk ohälsa i dagens arbetsliv" hur åtstramningar inom offentlig sektor sedan krisen på 90-talet ökade antalet sjukfall och att ”fortfarande efter tre decennier kvarstår den strukturella problematiken inom välfärdssektorn med den högsta sjukfrånvaron på svensk arbetsmarknad”.