De små fyrkantiga labyrinterna av svart och vitt med nätverk av pixlar och linjer går att se i princip överallt i samhället. De är utan tvekan en imponerande teknologisk innovation, men deras överflöd riskerar att förstöra det sociala bandet mellan människor som funnits under århundraden.

När vi promenerar genom stan, är det svårt att undvika dem. Det känns som om varje hörn av vår vardag är totalt genomsyrat av dessa koder, som ropar på vår uppmärksamhet och kräver vår interaktion. På restauranger förväntas vi numera skanna koden för att beställa mat, vilket ökar vår mobilanvändning och minskar möjligheten till mänsklig kontakt. Detta är synd. Istället för att vara sociala med varandra och prata med personalen, stirrar vi på våra skärmar, avskärmade från varandra och från världen omkring oss.

Denna dystra utveckling sträcker sig även till kulturens högborgar. Bibliotek och museum, platser som historiskt och traditionellt sett varit tillflyktsorter för kunskapssökande och reflektion, tvingas nu in i den digitala eran. Vad hände med att vandra genom hyllorna i ett bibliotek, känna doften av böcker och låta ögonen vandra över bokryggar tills något fångar intresset? Nu är vi istället fast i våra telefoner, ständigt uppkopplade, ständigt distraherade.

Socialminister Jakob Forssmed (KD) har uttryckt oro över den ökande skärmtiden bland unga, som nu ofta överstiger fem timmar per dag. Denna ständiga närvaro av skärmar har tydliga negativa effekter på vårt välbefinnande. Det är inte bara en fråga om trötthet eller sömnstörningar, utan det handlar om den djupare effekten på vår förmåga att knyta an till varandra, att föra samtal samt att känna oss delaktiga i ett gemensamt sammanhang.

Om inte ens våra kulturella mötesplatser kan stå emot trycket från skärmar och QR-koder, vad har vi då kvar? I grund och botten måste vi fråga oss själva vilket slags samhälle vi vill leva i. Vill vi ha ett samhälle där varje interaktion genomsyras av teknik och där varje stund av mänsklig kontakt filtreras genom en skärm? Eller vill vi sträva efter något mer och djupare, något som bevarar och främjar det mänskliga mötet, det spontana samtalet, den verkliga upplevelsen av att vara närvarande med varandra?

Det är hög tid att omvärdera QR-kodernas tyranni-liknande plats i vårt samhälle och hitta en balans som värnar om både teknologins fördelar och den mänskliga kontaktens ovärderliga värde.