Det framgår av samtal med patienter och vårdgrannar att man tänker sig att barn och unga inte ska drabbas av det kommande varslet i regionen. I stället lyfts bland annat, helt korrekt, risker med försenade eller uteblivna operationer, förlängda köer till psykiatrin eller försämrad arbetsmiljö för redan hårt ansatta grupper inom sjukvården. 

Som anställd på barnsjukhuset i Linköping ses ett behov av att uppmärksamma även de påtagliga risker och långtgående konsekvenser det kan innebära för barn och unga.

I takt med att sjukvården utvecklas och man hittar nya, effektiva metoder som gör att fler barn överlever, ökar också behovet av vård och stöd. De nya överlevarna är exempelvis för tidigt födda barn eller barn med olika former av tumörer. 

På H.K.H Kronprinsessan Victorias barn- och ungdomssjukhus är det till stor del professioner med beteendemedicinsk inriktning som hjälper de överlevande barnen att få ett så bra liv som möjligt. Fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder, psykologer, kuratorer, pedagoger och dietister, som i regionens kommunikation brukar benämnas social-terapeutisk personal är professioner som ofta ansvarar för lejonparten av rehabiliteringen för dessa patienter. 

Den socialterapeutiska personalen är också ofta en viktig grupp när vården misslyckas, när barn dör, och lämnar familjer i sorg.

För flera barn finns det tyvärr inga effektiva mediciner eller botemedel. En relativt ny sådan grupp är barn med långtidscovid, en annan är barn med långvarig smärta och en tredje är barn med ryggmärgsskador, för att hålla listan kort. När mediciner och botemedel saknas arbetar den social-terapeutiska personalen för att öka chanserna till ett hälsosamt och meningsfullt liv. 

Det är förstås förståeligt att regionen prioriterar akutsjukvård och överlevnad framför psykosocial hälsa och välmående. Men i och med att vi nu riskerar att förlora hälften av ovan nämnda personal på barnsjukhuset väcks en stark oro för hur de överlevande kommer att må i framtiden. 

Många barn på barnsjukhuset har livslånga sjukdomstillstånd eller får leva med konsekvenser av sjukdom tidigt i livet. Detta ökar risken för socialt utanförskap, psykisk ohälsa och skolfrånvaro. Vi tror det är viktigt för barn att fortsatt få, inte bara ett biomedicinskt, utan även ett socialt och psykologiskt omhändertagande.

Att spara på vård som bidrar till att vi i framtiden blir fler välmående och skattebetalande medborgare är inte helt säkert en ekonomiskt fördelaktig lösning.