Hört i en intervju av en headcoach i en periodpaus i en av hockeyligan SHL:s slutspelsmatch:
”Det är klart att vi inte kan prestera när vi sprätter med puckarna och med oprecisa passningar som inte går på bladet. Det är inget fel på grabbarnas skicklighet men attityden att vinna saknas i dag. Kan vi bara uppmuntra till rätt inställning så kommer vi att kunna vända på det här. Att vi har sjuka och skadade spelare ursäktar inte prestationen. Vi ska kunna stå upp ändå och vinna för vi har bara de spelare vi har, så nu får de vi har tillgängliga kliva fram och visa vägen. Vi ska bara vinna denna match för det finns inget annat än att visa rätt attityd”.
Detta skulle också kunnat gälla dagens politiska värld där man, framför allt nu i valtider, sprätter, inte med puckar, utan med miljarder och åter miljarder av de av svenska folkets mödosamt hopknegade skattepengar på, just det, oprecisa passningar eller snarare ogenomtänkta åtgärder. I stället för att verkligen gå till roten med varför olika myndigheter alltid lider av pengabrist så tror man sig lösa problemen med ännu mer av samma sort.
Visserligen kan ju pengar saknas ibland men oftast är det en organisations- och attitydfråga. Man har det lag man har, men vi måste ändå vinna matchen. Det största problemet med den offentliga sektorn är att den är bidragsgrundad och att det därför krävs av ledningen att skapa en brist för att inte drabbas av det allra värsta, det vill säga mindre intäkter kommande period.
Har själv upplevelser om ”hur man ska suga på karamellen” för att inte få lägre tilldelning då jag jobbade på det Kungliga Televerket i min ungdom. Men det är ju andra tider nu, säger vän av ordning. Knappast, det är samma mekanismer som driver oss. Därför bör inga anslagsökningar godkännas innan man verkligen vet att pengarna gör nytta och inte bara leder till ännu en stabsutökning och därmed ännu mer byråkrati. Läste någonstans att för varje sjukhussäng i Östergötland som köps in köper man in två skrivbord. Vet inte om det är sant, men ingen rök utan eld.