2008 skrev gerontologiprofessorn Lars Andersson, vid Liu boken, “Ålderism” för att visa att äldre behandlas diskriminerande med stereotypa föreställningar.
Ett utmärkt exempel på ålderism är debatten om åldersfördelningen i Boxholms Kommunfullmäktige. Äldre fullmäktigeledamöter anklagas i svepande ordalag för ingenting annat än att vara just, äldre. Var finns konkretionen i anklagelser som omyndigförklarar 25 procent av Boxholms befolkning?
På senare tid har jag tyckt mig se en svängning i opinionen från 2000-talets ungdomsfixering mot en uppgradering av årsrika personers erfarenheter och arbetsförmåga. Inte minst exemplifierat i vårt skattesystem. Men då och då dyker de gamla föreställningarna upp, om ålder som en avgörande faktor vid bedömningen av en människas kvalité.
Under stridsropet ”gubbröra” går en 50-årig gubbe med politiska ambitioner till storms mot sittande Boxholmspolitiker. Utan ens en rudimentär kunskap om Boxholmspolitiken sågas alla ”äldre” som odugliga. Men politik är en förtroendebransch. Endast den som åtnjuter förtroende och respekt lyfts fram av sina meningsfränder till politiska uppdrag.
Det fungerar inte att klampa in och ställa villkor för att bli medlem i Boxholmsmoderaterna. Jag vill här också lyfta fram att Boxholmsoderaterna även representeras av kvinnor och yngre gubbar (under 50) i nämnder och styrelser. Väljarna gör nog klokt i att noga analysera kandidaternas förmågor och inte minst affärshistoria innan de väljer vem som skall ansvara för 350 miljoner skattekronor.