Som vanligt hade hon bara smugit sig in, inte velat stänga sommaren. Hon slog sig ner vid mitt köksbord.
– Oj, är du redan här, sa jag.
September log sitt milda leende.
– Jag vet att du tycker jag tränger mig på, men nu är det som det är …
Hon lade en brun papperspåse på bordet och undrade om jag kunde koka nyponsoppa åt oss.
– Tack, ja gärna sa jag. Men kan man koka på färska nypon tror du?
– Såklart. Låt oss hjälpas åt.
Jag tog fram en kastrull och September hällde påsens innehåll i den.
– Så vackra de är, utbrast jag.
– Ja, visst är de, och fulla av vitaminer. Och du skulle se hur vackert det är i skogen nu då jag har ordnat med lingonen också, de lyser röda på tuvorna, det är bara att plocka.
Jag nickade och lovade att samla även dem i min lada inför den kommande bistra vintern.
– Du kommer att minnas mig i november och sakna mig, sa September. Det gör du alltid.
Vi skrattade.
– Ja, det gör jag alltid.
– Har du slutat älta ditt vemod nu? Ät upp din nyponsoppa och följ med mig ut.
Gräset var fortfarande daggvått där vi gick arm i arm. Sakta skulle septembersolen torka det, bit för bit. September plockade några björnbär och ett par päron åt oss.
– Plocka plocka famnen full, sa September. Jag har mycket att bjuda dig på innan du vill tända ljus och brasa och bara sitta och kura i din soffa. Jag ger dig energi och du kan samla dina krafter för höstens alla nya uppgifter. Du ska inte vara orolig för mörkret, sa hon och strök mig varsamt på kinden. Än finns jag här och ända fram till höstdagjämningen är det faktiskt mer ljus än mörker.
Jag visste att hon hade rätt. Och jag älskade henne.