Dörren till moder Mars stod halvöppen, så jag klev in. Jag fann henne stå i förrådet.
– Hej, vad gör du?
– Så trevligt att du kom. Jag sorterar bland mina vårtecken. Det är en enda röra här.
– Jaha, det kanske behövs. Vad har du då?
– Här ligger exempelvis en massa snödroppar och krokusar. Jag har säkert kvar lite av vintergäck också. Det behövs en massa smältvatten, särskilt i norra Sverige … Och i den där lådan uppe på hyllan finns ljuset och talgoxen, men en koltrast har jag nog aldrig haft.
– Du, det duger bra med talgoxens tutande. April kommer ju sen i alla fall med koltrastens sång.
– Hm. Jag kan bara inte fatta att den gamla vågen är borta.
– Vågen …?
– Ja, den ska vara här någonstans. Jag har ju en del sjå med att försöka få vissa saker att väga jämnt. Redan nu den åttonde är det ju tema jämlikhet. Jag har kämpat i rätt många år med att få det att väga lika på båda sidor, men antingen är det fel på min trogna gamla våg eller också är det omöjligt helt enkelt.
– Svårt …
– Det är det! Dessutom är det sen bråttom till den tjugonde, för då ska ljuset vinna över mörkret, ser du. Jag måste noga väga alla minuterna så det blir exakt den dagen.
– Det brukar du alltid klara galant.
– Kanske det, men utan våg funkar det inte. Jag ska kolla i uteförrådet också.
Medan moder Mars var borta hittade jag den gamla mässingsvågen och alla vikterna i en egen kartong alldeles vid mina fötter. Hon kom tillbaka och den svala luften utifrån blandades med glädje och hopp.
– Tack för hjälpen, sa hon. Du förstår, det blir alltid min tur så plötsligt, då februari är så kort.
Jag log och var glad att jag kunnat vara till hjälp.