När hon hörde mig komma vände hon sig om. Ansiktet var fullt av fräknar och hon log det soligaste leende jag sett på länge.
– Hej, kul att se dig, sa hon.
– Detsamma! Så fint att du kommer hit varje år.
– Det är väl klart, utan mig skulle det nog vara trist …
– Oja, det är ju först nu vi har vaknat på riktigt ur vårt vinteride.
Juni nickade medlidsamt. Sedan pekade hon på roddbåten.
– Vet du, vi har en del att göra. Sätt dig i båten!
– Okej …
– Kan du ro?
– Såklart! Det lärde jag mig redan som liten.
– Då ror du ut och siktar mot viken där borta. Vi ska strö ut glitter.
– Härligt! Det är ju så vackert.
– Det är det, och jag har massor i mina fickor och i ryggsäcken här.
Vi rodde ut och Juni strödde ut glitter på sjön. Hennes förråd verkade aldrig sina. Kvällssolen var ljummen och den svaga brisen som en smekning mot min kind. När vi till slut kom iland tog Juni fram några stora penslar och en palett.
– Kolla nu hur jag gör, du har ju alltid undrat. Himlen ska bli rosa-lila och en aning orange. Man kan göra lite som man vill, men det är de färgerna jag har. Jag brukar leka med dem så att det blir olika varje kväll.
– Jo, jag har märkt det. Du är så bra på det.
– Du måste få smaka de första smultronen, ropade hon plötsligt och tog mig i handen.
Vid en sluttning böjde hon sig ner och plockade.
– Dofta, sa hon och höll fram sin hand. Vill du ha en smultronpuss?
Innan jag hann svara hade hon satt ett av de röda bären mellan sina läppar och närmade sig mig. Jag kände aromen och sötman mot min mun och tyckte att den här närkontakten med Juni var helt oslagbar även om jag blev en smula generad.
– Sju sorters blomster, vi får inte glömma det, skrattade Juni och sprang över ängen där allt blommade av full kraft.
– Eller nio? svarade jag.
– Hur du vill, sju eller nio.
Juni hoppade groda mellan blommorna, skrattade och sjöng.
Nästa morgon vaknade jag redan vid soluppgången. Det första jag såg i det löftesrika morgonljuset var blomsterkransen på mitt nattduksbord …