April är en av mina bästa vänner. Man har aldrig tråkigt i hennes sällskap. Hon kan vara både lynnig och busig, men jag gillar henne ändå. Häromdagen lockade April ut mig i solen. Plötsligt ropade hon till.
– Där är dom ju! Tussisarna. ”Lilla tussilull …”, sjöng hon.
– Tussilago farfara, mumlade jag, och plockade några.
April skuttade vägen fram och ville leka tafatt. Jag sprang efter, men hon var snabb och svår att fånga. Hon skrattade högljutt. Plötsligt gick solen i moln och hon kastade en hagelskur över mig.
– Men vad gör du? Det är ju kallt och obehagligt.
– Det är jag som bestämmer, skrattade hon.
– Jamen, du kan väl inte ena stunden bjuda på vårsol och värme och nästa på iskall dusch?
– Kan jag visst det, det tål du väl?
Strax var hagelskuren över och solen sken igen. Vi bredde ut filten i en sluttning och tog fram fikat. April lekte med hagelkornen som om de var spelkulor, men de smälte i hennes hand. Sedan låg hon på mage i fjolårsgräset.
– Titta, sa hon. Känn! Dom är så lena.
Det var blåsipporna, så oskyldigt blå, på tunna stänglar. Försiktigt plockade jag några, och när vi reste oss hade jag en skatt i min hand. April pekade mot en stor sten där några vitsippor stod i knopp, ödmjukt bugande.
– Jag ska fixa så ni kan blomma, sa April kaxigt.
Så blåste hon en kall vind mot mig, sedan en ljummen.
– Snälla, bestäm dig för en temperatur, bad jag.
– Nä, för du får anpassa dig, skrattade hon och sprang stigen fram.
Innan jag visste ordet av hade hon hunnit fram till hönsgården och plockade ägg.
– Dom ska vi ha till påsk, och så några kvistar björkris. Ta dom där borta, jag har precis fixat mössöron på dem!
Med händerna fulla vandrade vi hemåt medan April sjöng om vintern som rasat … sen ville hon leta efter sin gamla studentmössa.