Nu närmar det sig juletid och årsskifte. Som anställda i regionen är schemat för storhelgerna troligtvis redan klart. Precis som under sommaren innebär storhelgsschemat alltid debatt och upprörda känslor angående föräldraledighet. I år är inte inget undantag. Vanligtvis splittras arbetsgruppen i två läger: de som upprörs över att alltför många tar föräldraledigt under storhelgerna och de som håller på allas oinskränkta rättighet att ta föräldraledigt. Så vem har rätt?

Det blir problematiskt när många medarbetare på en arbetsplats vill ha ledigt samtidigt och utnyttjar sina rättigheter. Det drabbar verksamheten. De som väljer att ta föräldraledigt anklagas därför för att vara illojala mot sin arbetsplats. Frågan jag ställer mig är dock om lojalitet är något som kan avkrävs eller något som man måste förtjäna? 

Lojalitet måste gå åt båda håll, annars är den inte förtjänt. En arbetsgivare som inte är lojal mot sina anställdas behov kan inte förvänta sig lojalitet tillbaka. Samma sak då det gäller lojalitet mellan kollegor. 

När jag började min karriär i regionen för 16 år sedan hade jag själv inga barn. Varje jul/nyår och sommar fick jag jobba med mindre resurser och utan möjlighet att få vara ledig medan mina kollegor som hade småbarn tog ut föräldraledighet. Ett antal år senare var det min tur att ha småbarn och jag valde att ta föräldraledigt. Då fick jag ta emot mycket skit från mina kollegor och arbetsgivare. 

Nu har jag inte småbarn längre och återigen är det jag som får jobba när andra har föräldraledighet. Jag har levt på båda sidor och jag tycker inte problemet ligger hos de som väljer att ta ut föräldraledighet. Om vi vill leva i ett land där individens rättighet till eget val värnas, så kan vi inte både ha kakan och äta den. Antingen får vi välja själva eller så får vi inte. Antingen har vi rättigheter eller så har vi det inte. Jag tror problemet är något annat.

Under många år har sjuksköterskor och barnmorskor runt om i landet skrikit i alla kanaler som finns att vården är i kris. Våra kollegor flyr vården och väljer andra karriärer för arbetet är för tungt, vi får inte jobba med det vi egentligen vill och vi får inte utrymme att göra det på ett bra sätt. Är det då konstigt att känslan av lojalitet är mer än bara naggat i kanten? Är det då konstigt att man tar sin chans att få extra återhämtning och tid med sina barn när man till vardags sliter för att få livet och jobbet att gå ihop? Lägg skulden där den hör hemma. Det är politikernas och regionstyrelsens oförmåga att förstå och lyssna som är grundorsaken.