Fattigdomsgränsen i Sverige är satt till 11 830 kronor per månad netto. Drygt 230 000 svenska pensionärer når inte upp till den nivån. För egen del klarar jag mig. Vi är nämligen två i hushållet. Om vi inte vore det, hade jag inte haft många alternativ. Jo, det förstås, jag kunde ju hyra in mig i en garderob någonstans, eventuellt bo växelvis hos barnen.
Man kan ju fundera hur politikerna tänker. Och om de gör det, var finns omtanken om fattigpensionärerna? Jodå, pensionen ska höjas sägs det med ett par tre hundra kronor i månaden. Garantipensionen kanske justeras, bostadstillägget ses över. Men hallå! Allt annat? Det är småpengar ni snackar om. Har ni politiker inte någon förståelse för att med stigande ålder följer sviktande hälsa och merutgifter?
Vad kostar inte en rollator för utomhusbruk, ortopediska skor, hemtjänst, färdtjänst, fotvård, frisör, nya glasögon, tandläkare, mediciner och sjukvård? Länskort i kollektivtrafiken kostar ungefär 7 000 kronor per år för en senior. Färdtjänsten lika mycket. Den summan, kära politiker, kan utgöra nästan en hel månads pension.
Jag antar att de flesta politiker besöker släkten, firar högtidsdagar och julhelger. Men fattigpensionären? Var finns dennes pengar till den enklaste julklapp eller present? Men visst katten, glöm presenten, frikortet för både mediciner och sjukvård gick ju ut häromdagen. Det är bara att återigen trolla med knäna och försöka hysta upp några tusen.
Även den mest fattige pensionär drömmer om fotvård och massage, gå på teater, åka bort något dygn och få en guldkant i tillvaron. Men så knackar verkligheten krasst på och den flyktiga, flärdfulla tanken om dagens lunch blir plötsligt - som så mycket annat - en utopi.
Som ni förstår, kära politiker, den där sången Thore Skogman sjöng för en oherrans massa år sedan ”När man är en glad pensionär, då har man glada dagar”. Den gäller liksom inte längre.