Jag följer med bedrövelse debatten om vad som händer inom förskolans värld och har satt mig in i ämnet. 

Linköpings kommun har köpt in ett stort och dyrt system för att bevaka och resursoptimera varje pedagogs arbetsschema ner på minutnivå. Varje område (till exempel Lambohov) har anställt en egen bemanningsadministratör som flyttar pedagoger likt schackpjäser mellan förskolor tills systemet lyser grönt. 

Ingen ska inbilla sig att syftet med detta är något annat än kortsiktig ekonomisk vinning. Hur tror ni att detta påverkar på lång sikt?

Visst, barnen möter kända ansikten och utbildade pedagoger och det råder ju vikariebrist. Men dessa pedagoger mår dåligt. Man känner sig stressad, frustrerad, ledsen, orolig, uppgiven, överkörd, slutkörd och många ser sig om efter ett annat jobb. 

Få individer är beredda att offra sin egen hälsa, familj och framtid för ett jobb, även om man brinner för yrket. Forskning visar att förmågan till empatiskt förhållningssätt riskerar att urholkas vid just sådana sinnestillstånd.

Mitt förslag är att skrota det här nya bemanningssystemet och i stället lägga pengarna på att öka grundbemanningen med ett par fast anställda pooltjänster per område. Då skulle lugnet lägga sig och våra pedagoger kan återgå till undervisning.

Det vore intressant med en ekonomisk analys av denna kostnad: både i mänskligt lidande, försämrad hälsa, sjukskrivningar och kraschat arbetsliv – men även en framtidsprofetia om hur detta experiment kan komma att påverka framtidens samhällsbyggare. Det vill säga de barn som i dag befinner sig på våra förskolor.