Den flitiga lokaltidningsläsaren kan ju inte ha undgått att läsa om att det är veritabel kris i Linköpings kommuns förskolor.

Om man inte har barn som går i förskolan eller jobbar inom densamma så kanske man inte förstår vad som är ”Rotten in the state of Denmark”?! För att låna lite bildspråk från Shakespeare. 

Varför signalerar vårdnadshavare, chefer och pedagoger, fackliga representanter, samhällsengagerade medborgare, oppositionella politiker och så vidare att de kommunala förskolorna i Linköpings kommun aldrig har mått sämre?

Det är nämligen inget fel på alla de kompetenta pedagoger som jobbar i förskolan, då de gör underverk i sitt arbete med barnen och sliter heroiskt trots dåliga förutsättningar. 

Det är heller inget fel på de rektorer och biträdande rektorer inom förskolan som sliter med ekonomin, agerar mer vikarie i barngruppen än chef/ledare och samtidigt ska ansvara för arbetsmiljö och driva pedagogiska processer.

Det är givetvis inte heller barn eller vårdnadshavares fel att förskolor i Linköping är på ett sluttande plan. Barnen blir snarare offer för det tondöva ledarskap som bedrivs från utbildningsförvaltningen avdelning förskola.

Om vi då ska bena ut vad som är ”ruttet” inom Linköping kommuns förskolor så tror jag att alla som har lite inblick skulle skriva under på följande:

* Trots att pedagoger och rektorer, samt deras respektive fackförbund (Kommunal, Sveriges Lärare och Sveriges Skolledare) signalerar med internationella nödsignaler att samplaneringsprojektet/vikariehanteringsprojektet driver personalen mot undergång, så gör områdeschefer och avdelningschef inom förskolan ingenting.

* Trots att det har skrivits insändare i Corren från olika initierade personer i minst ett år, så agerar inte avdelningschefens chef, hen gör ingenting.

* Trots att det under många år funnits för lite pengar i systemet inom Linköpings kommuns förskolor, så har ingen tjänsteman (ovan nämnda chefer) tecknat en sanningsenlig bild till styrande politiker, att det är för stora barngrupper, får låg grundbemanning och för få vikarier. 

* Trots att skollagen (alltså den lag som står över kommunallagens grundtes ”medel före mål”) är obeveklig i sin formulering kring att alla barn ska få sina behov tillfredsställda. Trots det är rektorer inom förskolan fullständigt bakbundna av högsta ledningen. Varför då?

Jo, för när medel före mål blir en sport, det är då mänskliga värden, särskilda behov och goda syften inte får plats.

Det är därför det är kris.

Fotnot. Linköpings kommun har avböjt att kommentera insändaren.