Jag är en 19-årig tjej som nyss fick reda på ert inriktningsbeslut om att lägga ner den enda dagvårdsenheten i Östergötland för patienter med ätstörningar. Jag har full förståelse för den rådande situation vi står i och att sparande av pengar är nödvändigt. Men samtidigt står Sverige inför en otroligt tuff situation där vårdköerna svämmar över och den psykiska ohälsan är en stor del i det hela. Är det verkligen en lösning att lägga ner ett av det mest framgångsrika behandlingssätten för oss patienter med ätstörningar?
Jag har själv haft möjligheten att få gå i dagvårdsbehandling i Linköping. Detta beslut gör därför ont i mig och får mig att känna att ni inte riktigt ser allvaret i vad sjukdomen kan orsaka om man inte får rätt hjälp.
Innan jag erbjudits en plats på dagvården hade jag varit fast i samma sjukdom i sex års tid, varav jag hade gått i behandling i öppenvården i över ett års tid. Men att gå till öppenvården och träffa någon en gång i veckan för att få information om hur du ska bli frisk är inte så lätt, varken för närstående eller för den insjuknade. Det är en ständig kamp varje dag där dagarna fylls av ångest, lögner men framför allt ensamhet. Under mina sjuka år har jag aldrig känt mig så ensam och vilsen. Ätstörning hade blivit en vardag och jag visste inte skillnad på vad som var normalt och vad som var sjukt. Som sjuk tillbringar man så mycket tid att övertala sig själv om att allt man gör är normalt för att kunna överleva. Jag hade isolerat mig så pass mycket att jag inte längre visste vad det innebar att vara frisk.
När jag kom till dagvården första gången möttes jag av öppna armar, personer som förstod vad jag gick igenom och som blev som storasystrar för mig. Jag kände mig inte längre ensam som jag gjorde under min behandling på öppenvården. Här fanns personer som alltid förstod och som ville lyssna – oavsett vad. Här fanns också personal som verkligen var engagerad och brann för att hjälpa en. De hade tid och resurser för att göra så mycket som öppenvården inte kan. Personal som jobbat länge och vet vad som fungerar och inte. Personal som pushar och utmanar en rejält. En behandling som ger en möjlighet till ett normalt liv igen. Där man fikar på stan, lagar middagar tillsammans med familjen, en framtid som jag för första gången någonsin ser utan min ätstörning.
I dagvården lärde jag mig saker om mig själv och synen på mat som aldrig hade varit möjligt inom öppenvården. Detta beror på att när en person insjuknat i en ätstörning är kroppen ofta i svält, så att hjärnan inte kan ta till sig någon information. Det här är något dagvården kan jobba med på ett helt annat sätt eftersom att man äter majoriteten av måltiderna där, vilket gör att kroppen återhämtar sig – och hjärnan kan bli öppen för behandling.
Så min fråga till er är: Hur har ni tänkt att ätstörningspatienter ska kunna bli friska med hjälp av bara öppenvården? Är er lösning att fler ska hamna i slutenvården i stället? Att fler unga ska behöva må ännu sämre innan de ska få hjälp eller i värsta fall, att fler unga ska avsluta sina liv i väntan på hjälp?
Enligt mig finns det inget viktigare i samhället än vården. Alla människor kommer må dåligt någon gång under sitt liv och jag tror att även ni politiker har mått dåligt någon gång. Tänk er att känna så varje dag tills ni inte orkar mer. Hade ni då inte hoppats på att det fanns någon som kunde rädda er?
Det gjorde i alla fall jag och det var då dagvården kom in i mitt liv. Det är också anledning till att jag är där jag är i dag, tillbaka i skolan, på god väg att bli frisk, men framför allt – vid liv.