Jag har varit patient inom psykiatrin i drygt 20 år. Under dessa år har jag sett en tydlig och mycket positiv förändring, särskilt under de senaste 2,5 åren.
När jag var patient i början av 2000-talet var psykiatrin fortfarande väldigt fast i gamla vanor där psykpatienter behandlades med tunga mediciner. Jag var en av alla dem som vandrade fram och tillbaka som en zombie i de gula korridorerna.
Från att ha varit i en förskräcklig miljö i de gamla psykiatriska husen till att nu få vistas i en human miljö är fantastisk. Det har satsats på oss som lider av psykisk ohälsa, det har satsats på oss som så sällan orkar göra våra röster hörda, vi som så.sällan orkar protestera.
I dag jobbar man för att minska tvångsåtgärder och normalisera miljön, vilket gett mig en helt annan inställning till psykiatrin. I dag kan jag själv söka hjälp och känna mig trygg i att psykiatrin kommer försöka hjälpa mig. Förut har jag varit livrädd för att bli "inspärrad" under långa perioder.
För mig är det helt ofattbart att Region Östergötland över huvud taget tänker på att varsla, dra ner och ta bort livsnödvändig behandling. Jag är själv inlagd i dagsläget för att få hjälp med min ätstörning. Jag har stått i kö till att få börja dagvård, men då det är en länstäckande verksamhet är köerna därefter.
I mitt fall behövde jag komma in till slutenvården för att få hjälp i väntan på att dagvården ska påbörjas. Det har redan dragits ner på en väl fungerande dagvård och jag har inte ens börjat än. Det oroar. I vilken utsträckning kommer det här slå tillbaka på resten av psykiatrin? Vart ska alla vi som lider av olika sorters psykisk ohälsa ta vägen under tiden vi väntar i de oundvikliga köerna som kommer uppstå i samband med nedskärningarna? Vem tar ansvaret för de personer som inte kommer klara av väntan och begår suicid? Och vem kommer ta hand om alla anhöriga?
Och allt engagemang som så otroligt många personer lagt ner i det här förbättringsarbetet inom psykiatrin, ska det ha varit förgäves? Ska vi tvingas gå tillbaka till en "vård" där patienterna drogas ner, där tvångsåtgärder blir allt svårare att undvika, där långa vårdtider återigen blir ett faktum? Ska vi behöva skicka patienter till andra regioner för att de som finns här inte räcker till? Vad kostar inte det?
Jag märker en tydlig skillnad när det kommer till bemötande. I dag är bemötandet totalt annorlunda. Det har satsats på att människan bakom den psykiska ohälsan ska få komma fram. För vi får inte glömma att en människa inte är sin sjukdom.
Jag går i dag runt med ont i magen på grund av att jag vet att det kommer dras ner på behandlingar och personal där läget redan är ansträngt och utsatt. Jag förstår inte hur det praktiskt kommer vara möjligt. Det kommer slå hårt mot oss patienter och våra anhöriga, och självklart även alla som jobbar med oss.
Min upplevelse blir att Region Östergötland sparkar på oss som redan ligger och försöker kravla oss uppåt, framåt. Vi är många som försöker resa oss under vår pågående psykiska ohälsa och vi behöver all hjälp och stöd som går att få för att vi ska kunna klara av att vara en del av samhället igen.
Dra inte ner på verksamheter som faktiskt fungerar. Dra inte ner på olika vårdinrättningar där personal har jobbat otroligt hårt för att få till en tydlig förbättring. Jag vill inte tillbaka till den "vård" som var i början av 2000-talet och det tror jag inte att någon vill.