Den här texten är till alla som berörs av psykiatrin i Linköping på något sätt. Regionen, vårdgivare, personal men också till alla oss som på ett eller annat sätt mår dåligt. 

När man söker vård och tar det stora steget att söka hjälp för sitt mående finns det oftast lite hopp kvar. Jag är glad att folk söker hjälp. Men jag är djupt illa berörd av hur den hjälpen faktiskt fungerar i verkligheten. 

Det är köer och måendet bestämmer hur bråttom det är. Det är brist på personal, brist på tider, brist på behandling och brist på det mesta. Detta skapar en stress och stor oro hos oss patienter. 

Det finns sällan eller aldrig en kontinuitet med läkarna. Sjukskrivs du i tre månader finns inte samma läkare kvar vid nästa besök. 

Det är ganska anmärkningsvärt att symptom och förändringar i måendet helt missas eftersom läkare väljer att sluta sina tjänster. Små detaljer som kan vara helt avgörande för en och samma läkare eller sköterska att läsa av. Detaljer som försämrat mående där hjälp bör sättas in genast för att förhindra att det värsta tänkbara kan hända. Att personen i fråga väljer att avsluta sitt liv. 

Om inte psykiatrin kan vara en trygghet för oss som mår dåligt, vem ska vara det då? 

Vissa av oss har inget stort socialt skyddsnät som kan fånga upp oss. Psykiatrin med sina brister blir det enda skyddsnätet. Men jag ser så otroligt stora hål och avvikelser överallt. Jag blir förbannad men det hjälper inte. Jag blir ledsen men det hjälper inte. Resurserna finns inte. 

Jättebra ide med de nya psykiatriambulanserna men får vi ingen kontinuerlig kontakt, stöttning och vårdplan med medicinuppföljning och den hjälp vi själva önskar, så kommer ambulansen bara släcka bränder tillfälligt. 

Hos vem ligger ansvaret? Kommunen, regionen eller hos de privata aktörerna? 

Jag vill inte höra om fler självmord. För varje självmord i Linköping är ett stort misslyckande där vårdgivare verkligen behöver ta sig en funderare om ni verkligen gjorde allt? Psykiatrin just nu fungerar sämre än på många år och inger inget hopp alls samtidigt som den psykiska ohälsan ökar. Framför allt bland yngre och unga vuxna. 

Det ska inte behöva ta flera månader innan insättning av medicin. Ni behöver bli snabbare på att hjälpa patienter med utredningar. Ni behöver få fram fler terapitimmar, ni behöver se över era riskbedömningar och det viktigaste är att ni behöver vara närvarande och engagerade. 

Politikerna behöver avsätta mer pengar och resurser. Resurser som behöver användas ansvarsfullt och rätt. Det behövs krafttag och det behövs nu. Inte i morgon.