Svar på "Om jag inte vill parkera med app – är jag förbjuden att parkera?" (6/4):
Jag håller fullständigt med insändarskribenten angående betalning av parkeringsavgift.
Efter min senaste upplevelse av att parkera i Linköpings centrum har jag ingen som helst lust att åka dit över huvud taget. En lördagsförmiddag hade jag ett kort ärende till en affär inne i Linköping. Eftersom jag tillfälligt hade varit sängliggande i ett par dagar övervägde jag bästa färdsättet för mig, och kom fram till att jag inte orkade åka buss utan valde bilen för att det skulle gå fort och smidigt.
Jag parkerade i p-huset på Repslagaregatan. När jag kom tillbaka dit framgick det av displayen i automaten i trapphuset att jag skulle betala 11 kronor. Jag försökte betala med mitt bankkort, men det fungerade inte, trots rätt kod. (Jag hade pengar kvar och hade nyss betalat med kortet i en affär.) Jag försökte ett antal gånger innan jag till slut tryckte på kontaktknappen. En kvinna svarade och bad mig att försöka igen, vilket jag gjorde upprepade gånger.
Till slut sa kvinnan ”vi löser det, ta bilen och åk till bommen och ring igen”. Hon frågade också efter mitt registreringsnummer. Jag tolkade det som att hon skulle öppna bommen när jag kom dit. Jag hade nämligen varit med om det när automaten inte fungerade för en kompis i p-huset på Nygatan och en annan kompis på US-parkeringen.
När jag kom till bommen tryckte jag på kontaktknappen. En annan person svarade. Jag berättade mitt ärende, och fick veta att jag naturligtvis inte kunde få bli utsläppt utan att betala. Jag förklarade att automaten i trapphuset inte hade fungerat trots upprepade försök. Jag blev då ombedd att använda automaten vid bommen. Jag försökte på uppmaning gång på gång, totalt 15–20 gånger, kanske fler, men det fungerade inte.
Killen frågade hur länge jag hade stått parkerad. Jag sa att jag inte kunde svara på det, eftersom p-biljetten satt kvar i första automaten, men att jag skulle betala 11 kronor. Mellan mina försök med bankkortet återkom han till samma fråga ”hur länge har du stått parkerad?”. Hur många gånger tappade jag räkningen på, och jag gav samma svar hela tiden. Till sist sa jag: ”Jag skulle betala 11 kronor, så då kanske du kan räkna ut det”.
När det hade gått totalt 25–30 minuter och mina försök inte lyckades, började jag känna mig svimfärdig. Jag sa att jag inte mådde bra och måste få komma hem. Jag frågade om han inte bara kunde öppna bommen. Men icke. Hans återkommande fråga om hur länge jag hade ”stått parkerad” kunde jag tydligen inte enligt hans bedömning ge ”rätt” svar på. Det kändes som om jag satt fast i en ”tortyrkammare”. Allt detta för 11 kronor. Finns det ingen mänsklig gräns hos Dukaten? Aldrig mer!
Jag stod där vid bommen och visste varken ut eller in, bara kände att jag snart måste få sätta mig ner. Då hörde jag killen: ”Ser du inte? Bommen är ju öppen!” Hur det hade gått till hade jag ingen aning om, och orkade inte bry mig heller. Jag kollade långt senare, inget var draget på mitt konto.
Fotnot. Dukaten har avböjt att kommentera insändaren i tidningen.