Vår lilla park vid Hunnebergsgatan uppmärksammas då och då av stadens parkskötare. Det är inte ofta, men det händer ibland. Parken kallas Kampen, ibland Onkel Adams-parken. Nu har man satt dit en bänk. Nej, inte en sån där där man kan sitta och ha picknick, utan en sån där stadig, opersonlig, som man gjuter fast i marken. I Domkyrkoparken vimlar det av dem. Vi har fått en.
Men det är något som inte stämmer. När man sätter sig på den försvinner parken. De vackra blommande kastanjerna, eftermiddagssolen, de lekande barnen. Man sitter med nyllet åt norr. Om solen skiner ser man sin egen skugga. Man ser visserligen några cyklande studenter och då och då en bil. Man kan också se de bilar som åker in och ut till gården på det ledsna 40-talshuset på andra sidan gatan. Ibland kan man ana någon innanför ett fönster eller en som kommer ut på en balkong för att röka. Men det var väl inte det bänken skulle vara till för? Eller?
Gör om, gör rätt!