Det finns välfärd som kostar pengar och det finns välfärd som kostar medmänsklighet.
Hur Linköpings kommun har det ställt ekonomiskt gällande äldrevården är jag dåligt insatt i, men att medmänsklighet inom hemsjukvård och handläggning av äldres anpassningsbehov är obefintlig är jag tyvärr väl insatt i.
Min pappa fyllde 85 år den 8 februari. Han vårdar med kärlek sin fru, min och mina syskons mamma, i hemmet på egen hand. Det finns dagar då detta inte går och han har bett kommunen om hjälp, hjälp med anpassning som hjälper honom att hjälpa. Det synsättet finns inte i regelverket.
Hemsjukvården har de gett upp, den kampen tog all kraft som fanns. Det är akuten som gäller då vårdcentral har stängt, men dit kan man inte köra fram en sjuk person utan tillstånd. Fram till november 2021 hade de tillstånd. Sedan mer än 20 år.
I går fick han avslag på överklagan från Länsstyrelsen för ett enkelt litet parkeringstillstånd. Efter 13 månaders väntan. Ett litet plastkort som inte kostar samhället många ören, men är avgörande för två individers möjlighet att röra sig i samhället som borde vara en mänsklig rättighet.
Jag har världens finaste föräldrar. De har lärt mig vad som är rätt och fel. Men de har också lärt mig att vara lösningsorienterad när man måste hitta möjligheter där regelverk följs, trots att vägen inte är spikrak. Att våga ta beslut där sunt förnuft är rätt alternativ. Att allt går om man vill. De har lärt mig vad medmänsklighet innebär.