Vårdförbundet utvidgar sina stridsåtgärder och rapporterna i medierna är många. De strejkande har lyckats bra med att föra ut sina ståndpunkter. 

Jag vill gärna sammanfatta de strejkandes synpunkter så här: Vi har orimliga arbetsförhållanden, arbetstiden är för lång och återhämtningsmöjligheterna för små, vi ansvar för liv och död för de sjuka, lönen är på tok för låg och alla effekter av strejken beror på arbetsgivarparten.

Stämmer allt detta egentligen och vad beror det i så fall på?

Utan tvekan finns arbetsplatser där tempot är mycket högt och stressen därmed slitsam. Många akutmottagningar och vissa vårdavdelningar har det så, men många vårdavdelningar har inte ett mördande tempo. Många av Vårdförbundets medlemmar har inte alls ett speciellt stressigt arbete, sköter arbetsuppgifter på kontorstid, ställer in telefontider och egna mottagningar när man behöver vara ledig etcetera.

Sedan var det också det oerhörda ansvaret. Eller? Nästan inga sjuksköterskor har det slutgiltiga ansvaret för vården av sjuka – det ansvaret har i stället läkare. Om lönen är för låg eller inte lämnar jag därhän att diskutera, det beror helt och hållet på om man till exempel jämställer sig med poliser eller med läkare.

Strejken leder till lidande för sjuka och utan tvivel kommer människor att dö som en direkt följd av strejken – det vill säga, de strejkande får vara så vänliga att ärligt stå för den konsekvensen, att hävda motsatsen är inte sant.

Orsakerna till missnöjet och det som inte fungerar bra har sannolikt en rad olika orsaker. 

En orsak kan man finna i den missriktade förändringen av sköterskeutbildningen. En nyutexaminerad sköterska i dag är klart sämre rustad för det praktiska arbetet än för ett antal år sedan. Den mera akademiska prägeln som infördes med det lovvärda syftet att höja sköterskeyrkets status har som konsekvens att det praktiska arbetet blir onödigt slitsamt. 

En helt annan orsak är den återkommande neddragningen av antalet vårdplatser, vilket skett i besparingssyfte. Den strategin har försatt hela systemet i en nedåtgående spiral vars konsekvenser vi ser nu.

Slutligen ska vi komma ihåg att Vårdförbundets motpart är regionerna, det vill säga det skattefinansierade sjukvårdsystem vi har och i sista hand alla vi skattebetalare.