När jag läste om licensjakt på lodjur i Corren 10/5 kom en uppgivenhet över mig, därav min sena kommentar. Hur kan cirka 55 lodjur i vårt län ställa till sådana problem att licensjakt måste beviljas? Hur många boskapsdjur har lodjuren fällt? Eller är det lodjursfällda rådjur, hjortar och harar som når en nivå vilken är oacceptabel för naturvårdsverket, länsstyrelsen och jägarna?

Jag får en känsla att många av de som beslutar om licensjakt på våra rovdjur är jägare också. Nu tror jag att de i sin yrkesroll som vilthandläggare skiljer på arbete och fritidsintresse. Det som bekymrar mig mer är de mycket låga antal individer som gömmer sig bakom gynnsam bevarandestatus på respektive rovdjursart.

Nu är antalet lodjur på en sådan nivå, enligt länsstyrelsen att licensjakt på lodjur 2020 eventuellt kommer att beviljas. Så få lodjur, som vi har i våra skogar, kan antalet inte vara orsaken till licensjakt, utan här ligger andra mekanismer bakom.

Bara tanken på jakt i det här fallet, strider mot allt vad god vilt- och naturvård står för. Östergötland, med sina stora skogsområden i söder och norr, borde ha betydligt fler lodjur av flera skäl. 

Lodjuren – vackra, fulländade och ändamålsenliga – jagar i sina revir och utför det som de är skapade för. Precis som alla rovdjur gör. Och de är överlägsna oss människor i att fälla rätt villebråd. De är viltvårdare, allt enligt naturens lagar, och skapar med sitt sätt att jaga starka balanserade viltstammar och en natur i biologisk mångfald.

Genom vår urskillningslösa jakt och grymma fångstmetoder, under flera hundra år, så är de flesta av våra stora rovdjur  försvagade genetiskt och därmed sårbara. 

Visst ska vi få jaga, men då i större respekt och förståelse till naturen. Framförallt måste vi jägare se att allt i naturen hänger ihop och att den är känslig för störningar. 

Calle Johnsson