Alltid, när människor är inblandade, finns risken att det ibland blir fel. Tokiga prioriteringar, felbedömningar och så vidare. Det är förväntat.
När det nu gått över tio år av förbundsutveckling kan man dock börja skönja ett oroväckande mönster.
För oss som ser "utvecklingen" inifrån, blir det tydligare för varje år hur betydelsen av varumärket RTÖG trumfar ut mycket annat.
Personal sägs vara det viktigaste man har, men i handling ser man inte mycket av det. Obekväma åsikter har ingen plats i samtalsrummet. Kompetensen tunnas ut, både bland hel- och deltidsstyrkorna.
Utbildning och ibland även kvalité på material och fordon känns underordnat. Storlek och kompetens på utryckande styrkor är inte lika noga längre. "Vi är ju stora och starka som förbund".
Jag oroar mig för framtiden, för oss alla.
Kanske vill man kalla mig bakåtsträvare. Och om det är det man kallar någon som faktiskt vill kunna hjälpa de som råkar ut för olyckor (tro´t eller ej, det händer faktiskt olyckor fortfarande), ja, då välkomnar jag den titeln.