När underlaget (prop 2024/25:34) för detta beslut presenterades i mitten av förra månaden kunde vi bland annat höra från liberalernas försvarspolitiske talesman att detta ”är en stor dag”. Det stora är då, som jag uppfattat det, att Sverige nu gör en ”historisk satsning på det militära försvaret”.
Jag läser propositionen och ser att de argument som jag tror fick opinionen att svänga till förmån för ett Natointräde, nu verkar ha tonats ner. När det då var möjligheten att få hjälp av andra Natoländer vid ett väpnat angrepp som fördes fram som argument för ett medlemskap, verkar det nu i stället vara Sveriges egen upprustning och engagemang i andra länder/regioner som står i centrum. Det konstateras att Sveriges medlemskap i Nato har öppnat möjligheter för att fördjupa internationella bi- och multilaterala försvarssamarbeten, som det uttrycks i propositionen. Här verkar heller ingen möda eller resurser sparas.
Ta till exempel försvarsminister Pål Jonsons resa till Singapore i somras och hans deltagande i den så kallade Shangri-La-dialogen, där det enligt regeringens eget dokument hävdas att motivet för deltagandet var att utveckla det försvarspolitiska samarbetet med partnerländer i den indopacifiska regionen och att bidra till skyddet av den ”regelbaserade världsordningen” – stora ord!
Motivet för detta engagemang är svårt att förstå, men utgångspunkten sägs vara att man här förhåller sig till ”svenska försvarspolitiska intressen” och att detta gynnar vår försvarsförmåga och säkerhet. Svensk militär närvaro i området utesluts inte. Ett engagemang som möjligen kan tjäna svensk vapenexport, men rimligen också föra med sig betydande risker i den konfliktsituation som här råder mellan stormakterna.
Ett annat exempel är Sveriges mycket aktiva roll i Natos brigad i Lettland dit bland annat markförband ska skickas för att verka avskräckande för Ryssland. Kostnaden för detta var inte ens beräknade när detta presenterades, men antogs kunna rymmas inom befintliga ramar.
Nästan som att visa att här inte längre finns några ekonomiska eller andra begränsningar, stoltserar regeringen dessutom med att Sverige är en mycket stor bidragsgivare till Ukraina, om än inte en av de största som en regeringsföreträdare felaktigt hävdat. Ett 18:e stödpaket är snart på väg. Nyligen meddelade regeringen också att man kommer att finansiera produktion av långdistansrobotar till Ukraina.
För mig framstår detta, om än i en allvarlig kontext, närmast som en lekstuga för försvarspolitiker, militära rådgivare och näringslivsföreträdare inom försvarsindustrin som alla har intresse av den utveckling som vi nu ser. Det jag saknar i den politiska debatten är bland annat de aktörer som företräder andra samhällssektorer vars verksamheter skulle behöva utvecklas för att göra Sverige säkrare att bo och leva i och som nu helt tydligt får stå tillbaka. Möjligen undantaget till exempel vägar och järnvägar som föreslås satsningar på därför att dessa är viktiga för att transitera allierade förband. Kanske finns också andra områden som får en släng av sleven i denna vildsinta militära satsningen.
För att ytterligare underlätta för denna utveckling har regeringen dessutom delegerat beslutsfattandet till Försvarsmakten själv inom ett antal områden såsom tillträde till svenskt territorium för utländska fartyg, flygplan samt militära fordon. Detta för att beslut ska fattas på den ”... mest ändamålsenliga nivån”.
För mig är allt detta ”svårsmält”, men för att vi alla ska förstå att detta är enda vägens politik motiveras förslagen i propositionen med att dessa lämnas under ”brinnande krig i Europa” – även om denna formulering för många nog leder tankarna till en helt annan situation än den som nu råder.