Läste den intressanta artikeln "Mammornas stora rädsla inför barnens framtid" i Corren (11/2) om de kvinnor som engagerar sig för ungdomar i stadsdelen Skäggetorp. Några saker sticker ut.

Då artikeln skulle publiceras ville kvinnorna inte visa sig i tidningen varken med bild eller namn. Av rädsla för att deras barn på det sättet skulle kunna utsättas för hot och andra trakasserier från äldre ungdomar som fungerar som ledare för exempelvis drogförsäljning eller annan kriminell verksamhet. 

Att Skäggetorp idag nästan bara består av personer som har sitt ursprung i andra delar av världen och dessutom har svårt att få jobb – troligen gäller det både många föräldrar och deras barn – gör möjligheten till förbättringar än svårare.

Hur har vi hamnat i denna rädsla och möjligtvis uppgivenhet bland många som har sitt hem i stadsdelen? Här kommer några förslag till ansvariga i vår stad som möjligtvis skulle kunna få dessa kvinnor att bli kvitt sin rädsla:

1. Öppna en lokal polisstation i området som är tillgängligt fler tider än kl 8– 17.

2. Flytta några kommunala funktioner till stadsdelen. Det finns säkerligen några avdelningar i kommunhuset vid Djurgårdsgatan som utan svårighet kan göra ett bra jobb, kanske än bättre, om det sker i Skäggetorp. En bonus blir att fler människor som skulle kunna kallas medelsvensson aktivt finns i området och nyttjar allt från frisörer till lunchrestauranger.

3. Låt en del av kommunens ekonomiska överskott satsas på praktikplatser för ungdomarna som har svårt med skolan på grund av trångboddhet, svagt föräldrastöd eller knackig föräldraekonomi. 

4. Vår stads ansvariga för samhällsbyggandet tar fram en plan som syftar till att under en tidsperiod renovera både fastigheter och utemiljöerna i de stadsdelar som polisen stämplat som ”särskilt usatta områden”.

Till sist: Om vi i det tysta låter utvecklingen i ovanstående stadsdelar fortsätta utan att kraftsamla samhällets alla resurser för att bryta den segregation som till sist slutar med än mer våld och rädsla, så kommer fler medborgare än de som direkt berörs minska sitt förtroende för många av våra myndigheter och politiker, vilket vi alla borde inse vore förödande.