Svar på nyhetsartikeln "Beslut stoppades efter grannars protest" (23/9):
Corren rapporterade att detaljplanförslaget angående uppförande av ett niovåningshus i Gottfridsberg återremitterades av samhällsbyggnadsnämnden. En majoritet i nämnden ansåg att flera väsentliga synpunkter från berörda närboende inte beaktats. En stor eloge till denna majoritet!
Däremot finns ett mycket oroande uttalande från nämndens vice ordförande. Hon hade velat klubba detaljplanen och uttrycker förvåning över att man tar hänsyn till ett fåtal närboendes intressen i motsats till 164 997 andra Linköpingsbors. Det skvallrar om att hon (och sannolikt flera andra ledamöter) inte sätter sig in i sakfrågorna utan har för vana att nonchalera närboendes synpunkter och ta beslut helt på ideologiska grunder, i detta fall kollektivet framför individen. Visst måste avvägningar mellan individen och kollektivet göras, men att medvetet försvara planer med inbyggda såväl funktionella som estetiska ofullkomligheter gagnar ingen av de 164 997 invånarna.
Efter att ha följt rubricerade detaljplanearbetet har det blivit uppenbart för mig att den övergripande policyn för stadsplaneringsavdelningen är att ta mycket begränsad hänsyn (helst ingen alls) till synpunkter som kommer från närboende. Detta oberoende av hur relevanta synpunkterna är. Flertalet ärenden passerar ändå samhällsbyggnadsnämnden, delvis beroende på hur väl pålästa ledamöterna är. Men i det aktuella fallet blev det inte så, vilket är glädjande.
Det måste vara samhällsbyggnadsnämndens uppgift att styra stadsplaneringsavdelningen så att processerna fungerar som tänkt. Beaktas inte individens synpunkter på ett seriöst sätt riskerar samråds- och granskningsprocesserna urarta till ett spel för galleriet – i slutänden ett demokratiskt problem.