Jag är en tjej i 20-årsåldern. Jag har sedan jag började lågstadiet levt med vetskapen om att jag har vad som förr hette add. Jag minns att jag redan under senare delen av förskoleåren blev medveten om att jag inte var som andra barn, för de andra undvek mig trots att jag i grunden var timid.
Under skolgången gick det relativt bra, fick godkänt men hade ständiga utbrott hemma över frustrationen att känna mig oduglig och det sociala var inget man försökte arbeta med från skolans håll. Jag fick också alltid höra att jag kan väl inte kan bli arg? Hur skulle en lugn och skötsam tjej som mig kunna ha sönder saker i ilska. Jag gick inte bara emot normen för hur tjejer ska bete sig utan också mig själv och hur jag var utåt, utanför hemmets säkra väggar. Jag var ständigt överstimulerad efter skoldagarna men vidden av det har jag inte insett förrän nu.
Om jag som diagnostiserat barn hade det såhär svårt, trots att jag enligt tidens mått hade "bra insatser och stöd", kan jag bara tänk mig hur det är att växa upp och leva stora delar av sitt vuxenliv med samma problem fast utan förståelse och stöd. Jag lider med de som vuxit upp utan diagnos som ständigt anklagats för att vara lata, slarviga, överreagerande och oförskämda. Jag lägger vikten på kvinnor i denna insändare då vi är underrepresenterade i dagens statistik för NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Det har nämligen ännu inte utvecklats kriterier för tjejer och kvinnor och detta är varför tjejer går under radarn under uppväxten.
När allt detta är vardag för oss med NPF, inte minst vi underrepresenterade kvinnor, och att då behöva stå ut med neurotypikers oförskämda svar: "Alla har väl en släng av XYZ i dag?" eller ibland som rena påståendet, är djupt förringande. Vill du som säger så ha en diagnos? Tror inte det, för de flesta neurotypiker tycks bli förnärmade när man initierar något sådant efter en så plump kommentar från deras sida.
Ja, alla människor som går på denna planet kan ha ett eller flera drag av NPF-diagnoser, men det betyder inte att man har en klinisk diagnos! Om nu alla är autistiska eller har adhd, så är vi alla också tekniskt sett kroniskt sjuka eftersom vi alla en dag ska dö. Dessutom kan jag passa på att upplysa er som är mindre pålästa att man måste ha problem dagligen i minst två olika sociala situationer för att ens kunna få en diagnos. Exempelvis i skolan eller jobbet och hemmet.
Så snälla! Sluta säga detta, läs på i stället och möt människor som anförtror dig om deras diagnos med värme och förståelse!