Ju närmare den sjuke man står, desto viktigare känns det är kämpa för att hen skall överleva, slippa smärta och lidande. All energi går åt att hjälpa, ställa diagnos, och kalla på resurser
Närmast patienten står läkare och sjuksköterskor. Ingen av dessa lämnar innan uppgiften är iförd. Barnet på dagis kan få vänta.
Undersköterskor kan vara nära eller längre bort beroende på uppgift. Redan på det avståndet som laboratoriepersonalen och läkarsekreterarna står, märks en skillnad. Även om verksamheten just då kämpar med patienter som är svårt sjuka så berörs inte dessa direkt, och kan lämna jobbet och fika, samtala med varandra om saker som inte rör jobbet eller vad det nu kan vara.
Annan personal, till exempel, sjukgymnaster kommer nära patienten en viss tid men har inget övergripande ansvar
Att nu många människor far illa i sjukvården och till och med dör tror jag delvis kan förklaras av dessa mekanismer.
Politiker befinner sig på för långt avstånd ifrån patienten och påverkas kanske inte så till den grad, att hen omedelbart sätter in åtgärder. Om man dessutom inte lyssnar till professionen, hinner mycket hända innan man ser en reaktion.
Det som nu händer i Sollefteå och på Nya Karolinska sjukhuset kan stå som exempel, men det finns fler
Barbro S-Viklund